Vad var det värsta som skulle kunna hända på vår italiensemester? frågade jag och Ulf varandra det där dygnet då vi velade om vi skulle eller inte skulle åka som heh ja alltså var för två dagar sedan. Att det skulle vara för varmt för oggi och att hotellrummet inte skulle vara bebiskompatibelt - det var vad vi kom fram till. Det var det värsta vi kunde komma på. Men gissa vad. Det fanns ett värre scenario.
Magsjuka.
Att vara magsjuk är till att börja med ett helvete. Att vara det och inte vara hemma är att addera en mardröm. Att vara magsjuk i 37 graders värme (okej, med en ac som gör rummen cirka fem grader svalare) jamen ni fattar = ännu hemskare. Att dessutom ha två bebisar att ta hand om när båda föräldrarna mår illa och rusar till toaletten om vartannat OCH Greta dessutom börjar kräkas ... där har ni vår dag :((((((((((
Inte hade vi hunnit handla heller och sånt kan kanske funka om man är själv men med ansvar för två små liv. Usch. Fyfan. Hemskt har det varit. Värsta dagen någonsin kanske?
Men nu är det bättre. Det skall sägas. Vi lyckades peta i Greta lite mat, lite välling och en hel del fruktpure (som vi hade med från Sverige pjuh) så hon verkade rätt kry när hon somnade nu ikväll. Ulf lyckades också ta sig iväg till en affär så nu har vi vatten, blöjor och annat sånt som man ju gärna vill ha. Vi anklagar gårdagens korv och kommer alltså aldrig äta sån italiensk färsk korv igen.
Och även om jag och Ulf mår bättre nu: vi kräks inte, mår inte ens illa, är bara lite medtagna, så går jag i ilskna tankar om att aldrig resa igen. Så här: när vi åker hem nästa vecka är det för att bli hemma i lägenheten för gott. FÖR GOTT! Logiken är som hämtad från förr då det hände att jag blev för full och alltså bakis och sa "ska aldrig mer dricka". Så stark är min reseavsky precis nu. Jag ska aldrig mer resa.
... förutom i september då. När Ulf fyller år. Men efter det. Aldrig mer. Aldrig!