Allt går så fort nu. Kanske för att det är semester och allt går i ett? Trots att tiden tar sig fram som en vild fors gör den här frånvaron från allt som är det vanliga att barnens utveckling blir så mycket tydligare.
Innan vi åkte på semester kunde Greta inte gå. Nu tar hon fyra små steg innan hon trillar. Olof kan nu för tiden resa sig upp själv, sen står han och vinglar med ostadiga ben och armarna rakt ut åt sidorna för att hjälpa balansen. Han ser så stolt ut när han står upp att det kniper i hjärtat.
De säger båda två "titta" och "edäh?" och pekar på saker. De vet var deras öron sitter och vart mammas halsband är. De kan vinka hejdå och lyssnar uppmärksamt efter fåglar om vi frågar om de kan höra dom.
Och även om det har varit underbart att få resa runt med våra två små lejonungar så var det så skönt att komma hem från Italien. Både jag och Ulf andades ut och sa till varandra att "gud vilken trygghet det är att komma hem ändå till allt som är helt anpassat efter Olofs och Gretas behov". Och barnen var så glada. Kröp runt och skrattade och tittade på alla sina saker som om de vore helt nya om än väldigt bekanta. Friheten för oss alla i att barnen kan vara överallt utan övervakning är obetalbar.
Så jag och Ulf packade upp våra väskor och barnen höll sig för sig själva. Allt var i någon slags harmoni när vi plötsligt ser Greta. Ståendes högst upp på en sån där kökspall ni vet från ikea. Hon var jätteglad men jag tror att både mitt och Ulfs hjärtan stannade i våra bröst. Försiktigt, men snabbare än en gepard, smög Ulf fram till Greta och tog tag i henne. Trots att det inte kan ha rört sig om mer än en nanosekund hann fyrtiotusen olika scenarior rusa genom mitt huvud. Alla med bedrövelse som utgång.
Hon kan alltså klättra nu, hon vår lilla Greta. Och det visar hon prov på hela tiden. Upp i korgen under vagnen. Upp på väskor. Borta är nu alla pallar och sånt som hon kan komma upp på, men inte ner för. Och Olof! Han kan öppna våra tröga lådor nu. Det är också nytt.
Oy vei.
Men det är väl så det går till. Livet. Man är borta i fyra veckor och kommer hem med två helt nya barn med helt nya färdigheter. Och förutsättningarna för att leva ett stilla liv är som bortblåst. Men vi anpassar oss och vårt hem. Till vår nya tid. Våra nya utmaningar.
Innan vi åkte på semester kunde Greta inte gå. Nu tar hon fyra små steg innan hon trillar. Olof kan nu för tiden resa sig upp själv, sen står han och vinglar med ostadiga ben och armarna rakt ut åt sidorna för att hjälpa balansen. Han ser så stolt ut när han står upp att det kniper i hjärtat.
De säger båda två "titta" och "edäh?" och pekar på saker. De vet var deras öron sitter och vart mammas halsband är. De kan vinka hejdå och lyssnar uppmärksamt efter fåglar om vi frågar om de kan höra dom.
Och även om det har varit underbart att få resa runt med våra två små lejonungar så var det så skönt att komma hem från Italien. Både jag och Ulf andades ut och sa till varandra att "gud vilken trygghet det är att komma hem ändå till allt som är helt anpassat efter Olofs och Gretas behov". Och barnen var så glada. Kröp runt och skrattade och tittade på alla sina saker som om de vore helt nya om än väldigt bekanta. Friheten för oss alla i att barnen kan vara överallt utan övervakning är obetalbar.
Så jag och Ulf packade upp våra väskor och barnen höll sig för sig själva. Allt var i någon slags harmoni när vi plötsligt ser Greta. Ståendes högst upp på en sån där kökspall ni vet från ikea. Hon var jätteglad men jag tror att både mitt och Ulfs hjärtan stannade i våra bröst. Försiktigt, men snabbare än en gepard, smög Ulf fram till Greta och tog tag i henne. Trots att det inte kan ha rört sig om mer än en nanosekund hann fyrtiotusen olika scenarior rusa genom mitt huvud. Alla med bedrövelse som utgång.
Hon kan alltså klättra nu, hon vår lilla Greta. Och det visar hon prov på hela tiden. Upp i korgen under vagnen. Upp på väskor. Borta är nu alla pallar och sånt som hon kan komma upp på, men inte ner för. Och Olof! Han kan öppna våra tröga lådor nu. Det är också nytt.
Oy vei.
Men det är väl så det går till. Livet. Man är borta i fyra veckor och kommer hem med två helt nya barn med helt nya färdigheter. Och förutsättningarna för att leva ett stilla liv är som bortblåst. Men vi anpassar oss och vårt hem. Till vår nya tid. Våra nya utmaningar.