Vi fick sex kilo kräftor häromdagen. Eller, snarare fick Ulf sex kilo kräftor. Varför och hur spelar mindre roll men halva vår kyl blev i alla fall full av kräftor. Först tänkte vi att vi skulle ha en kräftskiva men sen kom vi på hur trötta vi är mest jämt nu för tiden och ställde in kalaset redan innan det börjat planeras.
Så vad gör man med sex kilo kräftor? Vi har delat ut några kilo. De är nämligen färska förstår ni och även om vi älskar kräftor så är det inget vi ville äta var och varannan dag. Eller så här: vi trodde att vi älskade kräftor men förstod i det ögonblick när vi badade i ett överflöd att vi kanske inte var fullt så passionerade kräftlovers som vi tidigare trott.
I alla fall.
Igår bestämde vi oss för att ha en kräftskiva i alla fall. I det lilla. Jag, Ulf och Oggi var gäster. Vi hade köpt kryddost, baguette och folköl. Snaps och paj struntade vi i. Snaps pga inte sugen och paj pga skulle frossa i kräftor. Olof och Greta åt baguette och lite kryddost. Smakade på köttet från en kräftklo men spottade ut det så snabbt att vi i övriga familjen blev osäkra på om de ens nuddade tungan.
Men jag och Ulf frossade. Vi åt var sitt kilo. Blev såna där som struntade i att äta ur de mindre klorna och sånt. Och sen. Vill aldrig mer äta kräftor. Trots att de var urgoda så känner jag mig färdig nu. Det är så förbaskat salt att jag är alldeles urlakad idag. Om jag skulle omvandlas till en frukt idag skulle jag vara en torkad aprikos.
Och nu känner jag hur jag inte är så väl formulerad runt detta och att jag inte är helt säker på vad jag vill säga. Jag menar skulle någon bjuda in mig till en kräftskiva skulle jag inte säga nej så ta det inte på det sättet. Men kanske har allt det här med dödssynderna att göra? Igår var jag frosseri och det känns inte bra. Inte bara för att jag är en torkad aprikos istället för ett friskt äpple utan för att det här frossandet har tagit sig in i mitt huvud och gjort mig inkapabel att formulera vettiga tankar. Allt det skyller vi också på kräftorna. Visst?
Herregud vilka lyxproblem. Nu skäms jag också över att jag har skrivit det här. Jag ber om ursäkt och backar långsamt ut ur rummet med händerna upp.
Så vad gör man med sex kilo kräftor? Vi har delat ut några kilo. De är nämligen färska förstår ni och även om vi älskar kräftor så är det inget vi ville äta var och varannan dag. Eller så här: vi trodde att vi älskade kräftor men förstod i det ögonblick när vi badade i ett överflöd att vi kanske inte var fullt så passionerade kräftlovers som vi tidigare trott.
I alla fall.
Igår bestämde vi oss för att ha en kräftskiva i alla fall. I det lilla. Jag, Ulf och Oggi var gäster. Vi hade köpt kryddost, baguette och folköl. Snaps och paj struntade vi i. Snaps pga inte sugen och paj pga skulle frossa i kräftor. Olof och Greta åt baguette och lite kryddost. Smakade på köttet från en kräftklo men spottade ut det så snabbt att vi i övriga familjen blev osäkra på om de ens nuddade tungan.
Men jag och Ulf frossade. Vi åt var sitt kilo. Blev såna där som struntade i att äta ur de mindre klorna och sånt. Och sen. Vill aldrig mer äta kräftor. Trots att de var urgoda så känner jag mig färdig nu. Det är så förbaskat salt att jag är alldeles urlakad idag. Om jag skulle omvandlas till en frukt idag skulle jag vara en torkad aprikos.
Och nu känner jag hur jag inte är så väl formulerad runt detta och att jag inte är helt säker på vad jag vill säga. Jag menar skulle någon bjuda in mig till en kräftskiva skulle jag inte säga nej så ta det inte på det sättet. Men kanske har allt det här med dödssynderna att göra? Igår var jag frosseri och det känns inte bra. Inte bara för att jag är en torkad aprikos istället för ett friskt äpple utan för att det här frossandet har tagit sig in i mitt huvud och gjort mig inkapabel att formulera vettiga tankar. Allt det skyller vi också på kräftorna. Visst?
Herregud vilka lyxproblem. Nu skäms jag också över att jag har skrivit det här. Jag ber om ursäkt och backar långsamt ut ur rummet med händerna upp.