Jag var så pepp igår att det gränsade till övertändning. Ni förstår, ä n t l i g e n skulle jag få äta surströmming! Förra året blev det inget av förklarliga någraveckogamlatvillingar skäl.
Sedan jag vet inte hur många år tillbaka har vi som tradition att bli utbjudna till min fasters kolonilott för en skiva i augusti. Det brukar vara jag, Ulf, min syster och faster som ses. I år var Olof och Greta också med.
Alltså.
Min syster var mycket pepp också trots att hon inte äter fisk. Är vegetarian osv. Men för henne är skivan nostalgi och uppväxt och feststämning. Precis som för mig.
Min faster hade köpt presenter till oss dagen till ära. Ja jag säger då det. Vad finns det att inte gilla med den här traditionen?
Hon, min faster alltså, hade dessutom fyndat ett gäng med leksaker som bebisparken kastade sig över med stor entusiasm. Så stor att jag inte är helt säker på hur många av sakerna som fortfarande var hela när vi lämnade kolonistugan? :-/
Greta hittade ett nyckelband och kände sig så fin.
Hon kände sig även cool i min systers solglasögon.
Åh. Till sist fick vi äntligen sätta oss till bords!
Min faster öppnade burken under stor koncentration och en bit från stugan enligt den ädla konstens alla regler.
Under tiden som vi åt (och som
vijagåt, känner mig som en surströmming idag) var Greta och Olof rekordgulliga.
Det började regna och vi gick in i min fasters mysiga stuga.
Där, ja, myste vi.
Vi åt dessert och provsatt fåtöljer och befann oss i surströmmingskoma. Varken Olof eller Greta reagerade på själva lukten när vi åt men sen, efteråt, var de inte så intresserade av att vara i närheten av min eller Ulfs andedräkter.
När barnen höll på att gäspa käkarna ur led och bara ville grina pga tröttma åkte vi hem igen. Så himla nöjda med årets surströmmingsskiva. Olof och Gretas första men inte sista. Det är en fin sak att tänka på.
Så här var det när vi åt surströmming 2011.
