Det var visst valborg igår. Nu skriver jag det som om jag inte visste om det men det gjorde jag. Jag var mycket medveten om att det var valborg igår. Och att det är första maj idag. I förra veckan var det min födelsedag och om några veckor eller så är det midsommar. Och så var det ju julen också. Den där helgen i slutet av december. Och påsken! Höll på att glömma påsken.
Jag som alltid har varit en sån sucker för högtider. Planerat maten och dekorationerna och presenterna månader i förväg. Men i år. Jag har inte susningen av en chans att hinna med något sådant. Det handlar inte bara om att hinna med det rent praktiskt för när när NÄR skulle jag hinna handla, slå in, lägga in, ugnsgriljera, promenera iväg till en brasa? Nej, det handlar också om det mentala. När när NÄR skulle jag hinna tänka på hur härligt det är att samla alla, göra fint, tänka ut smarriga rätter och önska mig önskningsvärda saker?
I efterhand saknar jag det lite. Som en gammal kollega som man verkligen gillade men aldrig kom riktigt nära ni vet? Men just i stunden saknar jag inte något alls. Det finns liksom ingen tid till det, ja, på den punkten är jag tydligen mycket bestämd i min analys. Det är tidsbristen som gör att jag tänker att det hade varit fint men en brasa igår, det hade varit fint med en liten fest för att fira min födelsedag, det hade varit fint att lägga in sillar vid påsk. Men nu blev det inte så. Och jag sörjer inte. Livet är så fullt av allt det där andra ljuvliga. Av Olof och Greta.
Igår samlade jag nästan hela min familj. Endast min mor och faster saknades. Och när vi satt där runt bordet och åt en vegetarisk lasagne som min bror gjort, med päronsoda i glasen, Francoise Hardy ur högtalarna och inte en eld eller studentsångare i sikte så fylldes jag av en enorm tacksamhet. Över min hjärna (och känsloliv) som ville vara på mitt lag och se allt det jag har istället för det jag inte hade.
Och. Det bästa med högtider. Dom kommer igen. Dom ger en ständigt möjlighet till omstart. Nästa år, och året efter det, och året efter det kommer nya chanser. För mig att pussla ihop en valborgseld med ett par lejonungar. Det kommer att bli så fint. För vet ni? Allt det här är redan finare än någonting annat.
Jag som alltid har varit en sån sucker för högtider. Planerat maten och dekorationerna och presenterna månader i förväg. Men i år. Jag har inte susningen av en chans att hinna med något sådant. Det handlar inte bara om att hinna med det rent praktiskt för när när NÄR skulle jag hinna handla, slå in, lägga in, ugnsgriljera, promenera iväg till en brasa? Nej, det handlar också om det mentala. När när NÄR skulle jag hinna tänka på hur härligt det är att samla alla, göra fint, tänka ut smarriga rätter och önska mig önskningsvärda saker?
I efterhand saknar jag det lite. Som en gammal kollega som man verkligen gillade men aldrig kom riktigt nära ni vet? Men just i stunden saknar jag inte något alls. Det finns liksom ingen tid till det, ja, på den punkten är jag tydligen mycket bestämd i min analys. Det är tidsbristen som gör att jag tänker att det hade varit fint men en brasa igår, det hade varit fint med en liten fest för att fira min födelsedag, det hade varit fint att lägga in sillar vid påsk. Men nu blev det inte så. Och jag sörjer inte. Livet är så fullt av allt det där andra ljuvliga. Av Olof och Greta.
Igår samlade jag nästan hela min familj. Endast min mor och faster saknades. Och när vi satt där runt bordet och åt en vegetarisk lasagne som min bror gjort, med päronsoda i glasen, Francoise Hardy ur högtalarna och inte en eld eller studentsångare i sikte så fylldes jag av en enorm tacksamhet. Över min hjärna (och känsloliv) som ville vara på mitt lag och se allt det jag har istället för det jag inte hade.
Och. Det bästa med högtider. Dom kommer igen. Dom ger en ständigt möjlighet till omstart. Nästa år, och året efter det, och året efter det kommer nya chanser. För mig att pussla ihop en valborgseld med ett par lejonungar. Det kommer att bli så fint. För vet ni? Allt det här är redan finare än någonting annat.