Jag fick ett mail igår av en annan tvillingmamma. Ett jättefint mail som jag har läst flera gånger redan med ett helt varmt bröst och blänk i ögonen. Har även läst det högt för både min man och min syster. För det ska ni veta, ni som hör av er, att det betyder mycket för mig. Att jag får veta att det jag skriver landar hos er på ett bra ställe.
I alla fall. Det här mailet.
Hon skrev att hennes tvillingar var åtta månader och det fick mig att gå tillbaka och titta på hur vi hade det när Oggi var åtta månader. Och det är faktiskt inte klokt vad det har hänt mycket på de här senaste sju månaderna. Sett i perspektivet Det Vuxna Livet är sju månader ingenting men i livet med två små bebisar är det eoner av tid. För då, i april, hade vi två små bebisar som ålade omkring lite försiktigt men mest tryckte sig bakåt in under stolar. Oftast satt de med ett lager av kuddar bakom sig för extra säkerhet eller låg på mage i Anja Pärsons sälposition. Det var då vi åkte till Köpenhamn och förstod att semester är något som hör dåtiden och framtiden till. I alla fall semester så som vi hade vant oss vid att tänka på ledighet och resa.
Nu har vi två små barn här hemma. Som springer omkring och klättrar. Som säger saker (mamma! nah(pp)! träd! titta! Gaga!) och som visar med sitt kroppsspråk vad de vill och inte vill. Som kan gå och hämta saker om vi ber om det. Som vet var saker finns som har försvunnit. Som kan stapla klossar och gå på tå och baklänges. Som kan leka med varandra en ganska lång stund och som kan få den andra att skratta så det ilar i magen. Som kan äta själva ("äta""själva") det vi vuxna äter, som borstar ("borstar") tänderna och ibland vill prova att sitta på pottan. Som hjälper till att tömma diskmaskinen, tvättmaskinen och att duka bordet.
Visst finns det fortfarande utmaningar. Nya sådana, som att de båda nu vill upp i min famn när jag lagar mat (pga stort intresse för matlagning inbillar jag mig, yay!) vilket inte går eftersom jag fortfarande bara har två armar (bu! suck! vad fan!) vilket resulterar i två mycket missnöjda barn. Eller som att de klättrar högre och högre = når farligare och farligare höjder och är dubbelt så många som ska testa gränser samtidigt. Eller som att de kan få vredesutbrott vid matbordet och kasta tallrik, bestick och mat oväntat långt.
Men allt är så mycket MYCKET enklare nu, jämfört med då. För att för mig har utmaningen och utmattningen alltid legat på ett mentalt plan. Jag har haft jättesvårt att värja mig mot barnens gråt och skrik. Inget tärde på mig mer än när båda två drog igång samtidigt. Och då var dom så fruktansvärt needy och behövde mig jämt. Värst var när det inte fanns någon logik i deras gnöl utan att dom bara var bara så attans missnöjda. Då känns det som att det alltid var någon som gnällde och ville ha uppmärksamhet. Den vanligaste känslan då var otillräcklighet. Nu kan de från tid till annan uppfattas som ganska självständiga skulle jag säga. Nu kan jag sitta och läsa tidningen en stund medan barnen bläddrar i någon bok, granskar en hjulkonstruktion eller gömmer sig för varandra i gardinerna. Då var vi alltid tillsammans. Alltid. Jag vet att jag ofta pratade om oss tre i termer om att vi var helt symbiotiska. För så var det. Där Oggi fanns, fanns jag och vice versa. Då kändes det dessutom som att vi aldrig lämnade det rum som vi råkat hamna i på morgonen för det var en sån logistik att förflytta trion (dvs jag, tvilling ett och tvilling två).
Samtidigt så känner jag så här när jag ser tillbaka: att fördelen med att ha fått tvillingar är att det inte har funnits något annat utrymme än att vara bara förälder under det första året. Visst kunde jag och Ulf anstränga oss för att skapa egen tid men att starta ett nytt företag eller gå en kurs samtidigt som jag tog hand om två små gaphalsar fanns liksom inte. Inte för mig med de två barn som jag välsignats med. Till en början tyckte jag att det det var fruktansvärt frustrerande men när jag gav upp alla tankar om egen tid och att få vara "gamla Erika" så släppte också paniken över min situation. Och sakta men säkert har familjen och rutinerna blivit stabilare och nu finns det tid för mig att vara bara jag också. Jag tror att just det här att vi fick två barn samtidigt är vad som gjorde att vi på ett så tidigt stadium tvingades in i ett medvetet familjeliv. Vi har haft rutiner sedan barnen bara var några månader gamla. Först gällde rutinerna oss vuxna men nu är det barnens rutiner som rutar in våra dagar. Och jag älskar förutsägbarheten som det innebär.
Att få två barn samtidigt gör också att man är ödmjuk inför den tid man kan få för sig själv. Och då menar jag inte tiden att gå till frissan, gå ut och äta eller träna. Jag menar tiden utan någon som hänger en i brallan när man viker tvätt eller när man försöker få till ett svar på en fråga via sms. Här och nu är allt som finns och det gäller att vara med för annars kan man hitta sitt ena barn med sin sko på väg ner i en toalettstol samtidigt som det andra barnet är på väg att riva ner en bordslampa över sig. Och det där kommer bara att öka. Deras påhittighet när det gäller rackartyg och att utsätta sig själva för faror menar jag.
Men jag ser det som sagt som en fördel. Att jag aldrig, inte ens under en sekund, under de här månaderna har kunnat tro att livet med barn skulle se ut på något annat sätt än att vi behöver stå i ständig beredskap. När vänner eller folk på stan (för så är det också: att jag knappt kan gå en promenad utan att jag får ett råd eller ett skräckscenario uppmålat för mig av någon jag inte känner) säger "och snart kommer det eller det att hända" så känner jag oftast att det nog inte kommer att vara något problem. Vi är redan där på något vis. Nya tider, nya strider ja visst och större barn, större problem jo kanske. Men jag vet också att vi tog oss genom det första året med tvillingarna och det var en jädra skitstorm. Allt var inte dåligt, det är inte alls så jag menar, men det var ett tufft år. Det var också ett år som lärde mig att vi klarar allt, att närvaro är det enda som fungerar i vårt liv med barnen och att vi måste kunna skratta åt vår situation. Mycket och högt och så där så att magen guppar och ögonen tåras.
![]()
Greta och Olof då.
![]()
Olof och Greta nu.
I alla fall. Det här mailet.
Hon skrev att hennes tvillingar var åtta månader och det fick mig att gå tillbaka och titta på hur vi hade det när Oggi var åtta månader. Och det är faktiskt inte klokt vad det har hänt mycket på de här senaste sju månaderna. Sett i perspektivet Det Vuxna Livet är sju månader ingenting men i livet med två små bebisar är det eoner av tid. För då, i april, hade vi två små bebisar som ålade omkring lite försiktigt men mest tryckte sig bakåt in under stolar. Oftast satt de med ett lager av kuddar bakom sig för extra säkerhet eller låg på mage i Anja Pärsons sälposition. Det var då vi åkte till Köpenhamn och förstod att semester är något som hör dåtiden och framtiden till. I alla fall semester så som vi hade vant oss vid att tänka på ledighet och resa.
Nu har vi två små barn här hemma. Som springer omkring och klättrar. Som säger saker (mamma! nah(pp)! träd! titta! Gaga!) och som visar med sitt kroppsspråk vad de vill och inte vill. Som kan gå och hämta saker om vi ber om det. Som vet var saker finns som har försvunnit. Som kan stapla klossar och gå på tå och baklänges. Som kan leka med varandra en ganska lång stund och som kan få den andra att skratta så det ilar i magen. Som kan äta själva ("äta""själva") det vi vuxna äter, som borstar ("borstar") tänderna och ibland vill prova att sitta på pottan. Som hjälper till att tömma diskmaskinen, tvättmaskinen och att duka bordet.
Visst finns det fortfarande utmaningar. Nya sådana, som att de båda nu vill upp i min famn när jag lagar mat (pga stort intresse för matlagning inbillar jag mig, yay!) vilket inte går eftersom jag fortfarande bara har två armar (bu! suck! vad fan!) vilket resulterar i två mycket missnöjda barn. Eller som att de klättrar högre och högre = når farligare och farligare höjder och är dubbelt så många som ska testa gränser samtidigt. Eller som att de kan få vredesutbrott vid matbordet och kasta tallrik, bestick och mat oväntat långt.
Men allt är så mycket MYCKET enklare nu, jämfört med då. För att för mig har utmaningen och utmattningen alltid legat på ett mentalt plan. Jag har haft jättesvårt att värja mig mot barnens gråt och skrik. Inget tärde på mig mer än när båda två drog igång samtidigt. Och då var dom så fruktansvärt needy och behövde mig jämt. Värst var när det inte fanns någon logik i deras gnöl utan att dom bara var bara så attans missnöjda. Då känns det som att det alltid var någon som gnällde och ville ha uppmärksamhet. Den vanligaste känslan då var otillräcklighet. Nu kan de från tid till annan uppfattas som ganska självständiga skulle jag säga. Nu kan jag sitta och läsa tidningen en stund medan barnen bläddrar i någon bok, granskar en hjulkonstruktion eller gömmer sig för varandra i gardinerna. Då var vi alltid tillsammans. Alltid. Jag vet att jag ofta pratade om oss tre i termer om att vi var helt symbiotiska. För så var det. Där Oggi fanns, fanns jag och vice versa. Då kändes det dessutom som att vi aldrig lämnade det rum som vi råkat hamna i på morgonen för det var en sån logistik att förflytta trion (dvs jag, tvilling ett och tvilling två).
Samtidigt så känner jag så här när jag ser tillbaka: att fördelen med att ha fått tvillingar är att det inte har funnits något annat utrymme än att vara bara förälder under det första året. Visst kunde jag och Ulf anstränga oss för att skapa egen tid men att starta ett nytt företag eller gå en kurs samtidigt som jag tog hand om två små gaphalsar fanns liksom inte. Inte för mig med de två barn som jag välsignats med. Till en början tyckte jag att det det var fruktansvärt frustrerande men när jag gav upp alla tankar om egen tid och att få vara "gamla Erika" så släppte också paniken över min situation. Och sakta men säkert har familjen och rutinerna blivit stabilare och nu finns det tid för mig att vara bara jag också. Jag tror att just det här att vi fick två barn samtidigt är vad som gjorde att vi på ett så tidigt stadium tvingades in i ett medvetet familjeliv. Vi har haft rutiner sedan barnen bara var några månader gamla. Först gällde rutinerna oss vuxna men nu är det barnens rutiner som rutar in våra dagar. Och jag älskar förutsägbarheten som det innebär.
Att få två barn samtidigt gör också att man är ödmjuk inför den tid man kan få för sig själv. Och då menar jag inte tiden att gå till frissan, gå ut och äta eller träna. Jag menar tiden utan någon som hänger en i brallan när man viker tvätt eller när man försöker få till ett svar på en fråga via sms. Här och nu är allt som finns och det gäller att vara med för annars kan man hitta sitt ena barn med sin sko på väg ner i en toalettstol samtidigt som det andra barnet är på väg att riva ner en bordslampa över sig. Och det där kommer bara att öka. Deras påhittighet när det gäller rackartyg och att utsätta sig själva för faror menar jag.
Men jag ser det som sagt som en fördel. Att jag aldrig, inte ens under en sekund, under de här månaderna har kunnat tro att livet med barn skulle se ut på något annat sätt än att vi behöver stå i ständig beredskap. När vänner eller folk på stan (för så är det också: att jag knappt kan gå en promenad utan att jag får ett råd eller ett skräckscenario uppmålat för mig av någon jag inte känner) säger "och snart kommer det eller det att hända" så känner jag oftast att det nog inte kommer att vara något problem. Vi är redan där på något vis. Nya tider, nya strider ja visst och större barn, större problem jo kanske. Men jag vet också att vi tog oss genom det första året med tvillingarna och det var en jädra skitstorm. Allt var inte dåligt, det är inte alls så jag menar, men det var ett tufft år. Det var också ett år som lärde mig att vi klarar allt, att närvaro är det enda som fungerar i vårt liv med barnen och att vi måste kunna skratta åt vår situation. Mycket och högt och så där så att magen guppar och ögonen tåras.
