Så förutsägbar. Så förutsägbar så.

För er som kan elda upp er över idiotin i att oroa sig över saker som kan klassificeras som "dagens i-landsproblem" kan antingen sluta läsa nu eller plocka fram popcornskålen och riktigt frossa för här kommer ett praktexemplar.

Vi ska alldeles snart åka på årets julresa och det enda jag kan göra är att oroa mig. Starkaste känslan just nu är "vad fan ska vi ut och åka för? Vi har det ju så bra hemma". Allt är med andra ord precis som vanligt och jag blir så sablarns trött på mig själv. Att jag alltid ska bli så här. Att jag oroar mig, har lättare ångest och stark resfeber. Jag dessutom vet att allt kommer att kännas prima när vi väl är iväg och att jag efteråt kommer att ha fina minnen att plocka fram på en regnig dag. Varför kan jag inte bara lära mig av tidigare erfarenheter?

Men nej nej. På den här punkten är jag så förutsägbar att jag tråkar ut mig själv. Jag blir irriterad och lite ilsken med men spelar det någon roll? Icke! Kroppen gör som den vill. Det är tydligt det. Torr mun, svettningar, fjärilar i magen och eftersom vi inte har utvecklats något nämnvärt evolutionärt på punkten flyktbeteende så är jag förlamande trött dvs redo att rädda mitt liv genom att spela död. Rimligheten i detta? Man ba: please. Det är en resa. En resa som jag själv har valt, bokat och varit uppspelt över.

Förlåt för ett erbarmligt tråkigt inlägg men tyvärr är detta det enda som ryms i mitt huvud just nu. Kul. Verkligen kul.