Idag är det exakt två år sedan Olof och Greta flyttade in i min mage. Då spenderade jag och Ulf en kort stund på förmiddagen i ett undersökningsrum där det som skulle bli våra barn återinfördes från en laboratorium till min livmoder.Resten av den dagen låg jag i soffan i Hummelviken där jag med gråt i ögonen och utmattade försök att känna hopp tittade på Nobelsändningarna.
För ett år sedan firade vi den här dagen som familj, med nakenfest framför tv:n och Nobelmiddagen för det var vad vi höll på med om kvällarna då när Olof och Greta var små. Nakenfester där Olof och Greta fick flaxa runt utan kläder alltså, allt för att få tiden att gå.
Idag har den lyckosamma fyrklövern handlat julklappar på NK och Åhléns och inne på Hermès hände det smått otroliga att den kvinna som hjälpte Ulf att hitta Den Perfekta Förlossningspresenten kände igen honom. Nästan ett och ett halvt år senare! Hon blev helt överlycklig när hon fick se våra barn.
När vi kom hem tittade vi en stund på Nobelprisceremonin och hamnade mitt i utdelandet av det i medicin, ett pris som betyder extra mycket för just oss. Året innan återinförandet, alltså år 2010, fick Robert G. Edwards nobelpriset i medicin för att han utvecklat IVF. Det tänkte jag mycket på då, i soffan i Hummelviken, och lika mycket nu. Gudars. Utan vetenskapen hade Olof och Greta aldrig funnits.
Så ikväll har vi ätit en fin middag och skålat i champagne för det här är vår dag. Vår dag som familj. Och vi har pratat om framtiden som tillsammans med Ulf, Olof och Greta inte alls känns lika oviss som den gjorde igår när jag hade ett annat par glasögon på mig. Ändå har jag gråtit. Det är bara så. Den här dagen gör mig gråtmild och lättrörd. Den påminner mig om det storslagna som Olof och Greta är. Och den får mig att gråta av en tacksamhet som nästan krampar i bröstet. Över all forskning som alla intelligenta, envisa människor gjort som fört utvecklingen framåt. Som fört livet framåt. Som gjort att vårt liv, mitt och Ulfs och Olofs och Gretas liv tillsammans, blev möjligt.
För ett år sedan firade vi den här dagen som familj, med nakenfest framför tv:n och Nobelmiddagen för det var vad vi höll på med om kvällarna då när Olof och Greta var små. Nakenfester där Olof och Greta fick flaxa runt utan kläder alltså, allt för att få tiden att gå.
Idag har den lyckosamma fyrklövern handlat julklappar på NK och Åhléns och inne på Hermès hände det smått otroliga att den kvinna som hjälpte Ulf att hitta Den Perfekta Förlossningspresenten kände igen honom. Nästan ett och ett halvt år senare! Hon blev helt överlycklig när hon fick se våra barn.
När vi kom hem tittade vi en stund på Nobelprisceremonin och hamnade mitt i utdelandet av det i medicin, ett pris som betyder extra mycket för just oss. Året innan återinförandet, alltså år 2010, fick Robert G. Edwards nobelpriset i medicin för att han utvecklat IVF. Det tänkte jag mycket på då, i soffan i Hummelviken, och lika mycket nu. Gudars. Utan vetenskapen hade Olof och Greta aldrig funnits.
Så ikväll har vi ätit en fin middag och skålat i champagne för det här är vår dag. Vår dag som familj. Och vi har pratat om framtiden som tillsammans med Ulf, Olof och Greta inte alls känns lika oviss som den gjorde igår när jag hade ett annat par glasögon på mig. Ändå har jag gråtit. Det är bara så. Den här dagen gör mig gråtmild och lättrörd. Den påminner mig om det storslagna som Olof och Greta är. Och den får mig att gråta av en tacksamhet som nästan krampar i bröstet. Över all forskning som alla intelligenta, envisa människor gjort som fört utvecklingen framåt. Som fört livet framåt. Som gjort att vårt liv, mitt och Ulfs och Olofs och Gretas liv tillsammans, blev möjligt.