Sen, för att ytterligare belägga vilken shoppingkapabel kvinna jag tydligen är, så införskaffade jag Agnetha Fältskogs julskiva som hon gjorde med sin dotter Linda för kanske trettio år sedan. Jag hade den när jag var liten och var lika delar galen i den som galen över tanken på orättvisan att inte jag var Agnethas dotter. Ehum i alla fall. Nu när Olof och Greta börjar bli lite större kändes det fint att ha en julskiva som på något vis kopplar ihop min barndom med deras eller äsch jag vet inte. Det är en fin skiva i alla fall (men alla dom känslorna kan mycket väl hänga ihop med nostalgi så ta inte mina ord som någon som helst kvalitetssäkring) och det känns bra att kunna varva alla amerikanska crooners som annars går varma här hemma med något som vänder sig mer mot barn.
Och när Olof upptäckte spår nummer åtta så stannade världen för en stund. Eller, varje gång skivan kommer fram till spår nummer åtta så stannar hans värld för en stund. Och var han än befinner sig i lägenheten med de skeva väggarna, vad han än gör, så släpper han det och går bort till stereon där han ställer sig och bara står helt stilla de sex minutrarna och trettiofyra sekunderna det tar för Linda och hennes mamma och alla de andra att ta sig igenom ett potpurri av dans-runt-julgranen-låtar.
Precis. Inblandade i mixen finns både pepparkaksgubbarna och musikanterna och det är som att Olof inte kan förstå att de är där. På riktigt alltså. Att dom liksom bor där. I stereon. Där ju Lady Gaga annars brukar vara när det inte är jul och så.