Det rullade någon årskrönika på tv igår som min pappa satt och tittade på i rummet intill. Förvånad fick jag sådär lite passivt veta att Sverige vann guld i hockey-vm i år. Det hade jag helt missat. Vidare är jag inte helt säker på att jag visste om att prinsessan Lilian avled detta år. Det kändes vagt bekant men det kan eventuellt bero på att hon har känts ganska avliden i många år nu (ursäkta att jag skriver så, men så är det ju). Det här har helt enkelt varit ett år då jag missat mycket. Jättemycket. Både i den stora världen men också i den lilla världen. Filmer, böcker, diskussioner, födelsedagar, dagar, veckor, månader är liksom helt bortblåsta.
Jag skulle sammanfatta mitt år som att det började med en svintung vinter. Det slutade aldrig snöa och jag tog mig knappt ut med tvillingvagnen genom vår helvetesport i Vasastan. Barnen var små och needy och allt var väldigt intensivt. Då kunde jag inte förstå hur vi någonsin skulle få livet att gå ihop igen. Tiden att tänka, som är så viktig för mig, fanns inte. Allt var bara nu nu NU. Sedan kom våren och sommaren det som att livet också kom åter till oss. Vi reste: till Köpenhamn, Gotland, Gardasjön och Grekland. Vi bodde veckovis ute i Hummelviken. Vi umgicks med vänner. Jag gick ut och åt så ofta att jag inte längre kunde hålla räkningen på var och med vem jag gjort vad. Vi flyttade! Gudars, vi flyttade under våren och det höll jag nästan på att glömma här.
Under hösten och vintern är det som att jag har landat i hur jag vill och kan leva mitt liv med Olof och Greta (och Ulf). Jag känner våra begränsningar och jag förstår vad vi behöver göra för att ha det bra. Vi har rutiner som fungerar och ambitionsnivåer som är rimliga i ett liv där två små barn måste få ta sin plats. Samtidigt begränsar vi oss inte. Vår devis är att prova. Prova att göra saker tillsammans med barnen och om det inte funkar så får vi väl ändra oss efter att vi vet hur vi reagerar på saker. Så vi har bott på lyrriga hotell, åkt första klass med tåg och ätit på fina restauranger. Vi har haft med oss barnen ut på stan och vi har hängt i timmar på museer. Och vi vet nu att ingen av oss fyra blir lyckligare av att göra så där som vi tror att vi ska göra bara för att vi har blivit en familj. Det kanske kommer att finnas en tid då villa, Junibacken och simskola känns rätt för oss. Helt säkert kommer det att komma en tid då en resa till New York, ett besök till pyramiderna eller att barnen ska börja förskola känns helrätt. Men de tiderna kommer att ske vid olika tillfällen.
Övertygelsen är att vi alla är olika och det enda jag kan göra är att försöka göra de val som jag tror gör mig, oss, lyckligast. Det kommer jag att fortsätta med under 2014 och jag tror att det kommer att bli ett fantastiskt år.
Jag skulle sammanfatta mitt år som att det började med en svintung vinter. Det slutade aldrig snöa och jag tog mig knappt ut med tvillingvagnen genom vår helvetesport i Vasastan. Barnen var små och needy och allt var väldigt intensivt. Då kunde jag inte förstå hur vi någonsin skulle få livet att gå ihop igen. Tiden att tänka, som är så viktig för mig, fanns inte. Allt var bara nu nu NU. Sedan kom våren och sommaren det som att livet också kom åter till oss. Vi reste: till Köpenhamn, Gotland, Gardasjön och Grekland. Vi bodde veckovis ute i Hummelviken. Vi umgicks med vänner. Jag gick ut och åt så ofta att jag inte längre kunde hålla räkningen på var och med vem jag gjort vad. Vi flyttade! Gudars, vi flyttade under våren och det höll jag nästan på att glömma här.
Under hösten och vintern är det som att jag har landat i hur jag vill och kan leva mitt liv med Olof och Greta (och Ulf). Jag känner våra begränsningar och jag förstår vad vi behöver göra för att ha det bra. Vi har rutiner som fungerar och ambitionsnivåer som är rimliga i ett liv där två små barn måste få ta sin plats. Samtidigt begränsar vi oss inte. Vår devis är att prova. Prova att göra saker tillsammans med barnen och om det inte funkar så får vi väl ändra oss efter att vi vet hur vi reagerar på saker. Så vi har bott på lyrriga hotell, åkt första klass med tåg och ätit på fina restauranger. Vi har haft med oss barnen ut på stan och vi har hängt i timmar på museer. Och vi vet nu att ingen av oss fyra blir lyckligare av att göra så där som vi tror att vi ska göra bara för att vi har blivit en familj. Det kanske kommer att finnas en tid då villa, Junibacken och simskola känns rätt för oss. Helt säkert kommer det att komma en tid då en resa till New York, ett besök till pyramiderna eller att barnen ska börja förskola känns helrätt. Men de tiderna kommer att ske vid olika tillfällen.
Övertygelsen är att vi alla är olika och det enda jag kan göra är att försöka göra de val som jag tror gör mig, oss, lyckligast. Det kommer jag att fortsätta med under 2014 och jag tror att det kommer att bli ett fantastiskt år.