Inte för att det är något fel på vare sig bakning eller mysbyxor. Rasande bekvämt plagg det där. Men att det skulle vara jag som skulle ha något med endera saken att göra är lika förvånande som att ptja vad vet jag. Är för trött för att komma på något helt osannolikt och häpnadsväckande så inflika fritt valfritt konstigt spektakel här. För jag känner då rakt inte igen mig själv. Men det gör jag i och för sig sällan nu för tiden. Blir lika förvånad varje gång jag möter min trötta blick i spegeln. Så sliten. Så rödögd.
Jag säger som när barnen har ett av sina utvecklingssprång. Det är en fas. Det är en fas det är en fas det är en fas. Visst måste det vara en fas? Inte kan jag väl för evigt ha blivit en mysbralla som bakar kakor på lördagskvällarna? Nej, då passar det mig bättre att den där lördagskvällen då jag bakade kakor iförd mysbyxor får bli en anekdot. En kort passage i mitt liv som jag kan se tillbaka på med viss värme och förundran.
Jaja.
Äh.