De senaste veckorna har varit intensiva för att beskriva det milt. Vi har firat min systers trettioårsdag, bott på värdshus, varit i Hummelviken med vänner och familj, inrett nya lägenheten och packat ihop vårt hem. Och hela tiden har Olof och Greta varit med oss. Det är fint. Att de har en sån naturlig plats i allt det vi gör.
Under de här två veckorna har de blivit mycket mer fysiska. De kryper (Greta) och ålar (Olof) och klättrar och drar sig upp i allt de kommer i närheten av. Här om dagen ställde Greta sig upp inne i köket med hjälp av sin tripp-trapp-stol. Nästa fas av trillande är alltså inledd.
Båda barnen står gärna på alla fyra med fötterna och händerna i som ena riktiga yogis. Jag funderar ofta på att skapa en ny träningsform som utgår från hur små barn rör sig. Tänk vilken succé det skulle bli. Och vad med energi vi skulle förbruka, fett vi skulle bränna och muskler vi skulle bygga.
Under de här två veckorna som har passerat har Greta också fått sina första sår. Det allra första på näsan efter att hon dragit ner ett hyllplan över sig (denna våning just nu = så icke-småbarns-kompatibel alltså fytusan!) och det andra på foten efter att hon krypt över något antar jag? Plötsligt blödde hon på foten i alla fall. Greta har också trillat ur ett skåp som hon kröp in i men klarade sig fint tack vare den snygga judorulling ner på golvet hon gjorde med hjälp av sin brors ben.
Olof har fått sin första bula (tror jag i alla fall att det är hans första otroligt nog) efter att han välte omkull på vågen i badrummet. Greta fick sin första bula för några veckor sedan när hon skallade en av våra höga golvlister. Reflektionen jag gör är att det kommer att bli många fler bulor framöver och detta att jisses vad snabbt små barn läker. Det är fascinerande faktiskt.
Båda barnen jollrar mycket mer nyanserat nu. Det är som att de sitter och småpratar för sig själva och med oss. Hemskt gulligt är vad det är. Mindre gulligt är att de bara vill sitta upp i sängen nu för tiden. När de har satt sig upp är det som att de glömmer bort att de kan lägga sig ner igen. Så det är ett par väldigt vakna barn vi har nu för tiden. Vakna men trötta som tusan.
Eftersom de nu sätter/ställer sig upp (i alla fall upp på knä) så har vi sänkt nivån på spjälsängarna. Så där som man ska för att de inte ska trilla ur.
Annars då?
Favoritgrejer just nu är att bli jagad (Olof). Gulligast är när han tror/låtsas att Greta jagar honom och han drar iväg storskrattandes med Greta efter sig. Läsa böcker och bläddra själv (Olof). Försöka pilla med eluttagen (Greta). Äta söta fruktpuréer (Greta). Läsa, riva, äta tidningar (båda barnen). Babblarna i iPhonen (båda barnen men kanske mest Greta). Dra sig upp mot allt som finns i hela lägenheten (Greta). Vara ute på balkongen i nya lägenheten (båda barnen).
Och sämsta grejer just nu: Äta (Olof gråter sig igenom minst en måltid varje dag. Så himla utmattande.) Byta blöja (Greta tycks uppleva det hela som mycket traumatiskt att få en ny blöja nu för tiden. Kan det inte bara gå över detta orimliga skrikande?)
På det sociala planet har det varit mycket häng med familjen i det senaste. Greta är så överförtjust i min syster att det inte är klokt. Och min syster känner på samma vis. Hjärtat blir alldeles fullt när jag ser de två tillsammans. Och när Ulf syster Maja kom på besök i nya lägenheten blev Olof alldeles uppslukad. Han kunde inte sluta titta på henne. Han vägrade sova utan satt bara stilla och tog in henne. Och han log, som han log. Också så oerhört gulligt och fint.
Och så har det väl varit med de två passerade veckorna? Säkert har det hänt hundra saker till men dom är, och kommer nog alltid vara, dolda i glömskans dimmor.