Hur blir man snällare mot den man älskar?

Jag vet inte. Det känns som att jag får ett bryt minst en gång om dagen nu. Oftast på Ulf. Han är min trygghet och det är väl därför han får ta smällarna nu när allt snurrar så fort. Men han driver mig också till vansinne med sin oförmåga att planera och koncentrera sig en smula. Effekten blir att jag blir en snäsig och allmänt hemskt tråkig person. Jag tycker inte om den sidan hos mig själv. Inte det minsta men ändå dyker hon, som är jag, upp med kusligt täta mellanrum nu.

Jag förstår att det är den här helt overkliga tröttheten och känslan av att inte hinna med som nöter på självkänslan. Och jag förstår att det är den här adderingen av att ha två stycken ett och ett halvt år gamla barn med i ekvationen; som river och rafsar och klättrar och gråter och gnäller och springer och trillar och kräver så mycket ungefär var elfte sekund – jag förstår att det är tärande.

Det knepiga är att allt också är väldigt fint. Vi har många stunder under en dag som är i harmoni och då allt är som en vacker saga. Då jag nyper mig själv i armen för att försäkra mig om att jag verkligen får vara med om allt detta. Men så krävs det så lite så lite så för att ilskan ska dyka upp igen och att jag ska förvandlas till en frickin' karikatyr av typiskt irrationell och osympatisk karaktär i nåt familjedrama. Det är som att jag är pms on legs just nu.

Jag antar att det är det här som brukar sammanfattas som småbarnsåren. Men hur gör man för att inte gå under? Hur gör man för att få den här inre konfliktfyllda surkarten att relaxa lite? Hur gör man för att bli snällare mot den man älskar när all energi bara är så sabla uttömd hela tiden?