Med för mycket minus på sovkontot

Här sitter jag vid köksbordet och sover räv. Minus räv. För jag sover amen tyyyyp. Efter tre mornar med en liten lejonunge som bestämt sig för att vakna noll fem tjugo är jag slut över finito. Den lilla lejonungen kan visserligen tänka sig att ligga kvar i sängen om den 1. får flytta över till vuxensängen samt att den då 2. får ligga och dra mamman i håret. Fördelen med detta upplägg är att övriga i familjen får sovro i cirka fyrtio minuter till. Nackdelen är att mamman inte får det, och även om Ulf tar över vid sex och går upp med barnet/en och jag får sova en timme till så är det som att jag inte kan tillgodogöra mig den timmen.

Effekten är att jag är trött, så trött in i minsta cell. Helt vanlig känsla just nu: i möten etc, är att jag inte fattar någonting. På riktigt alltså. Hjärnan hänger inte med. Som tur var så har både min coproducent och programledare också barn som är nästan på pricken lika gamla som Olof och Greta. Det jag går igenom gör även dom och det leder till en försystring/förbrödring (förhening?) som är inget annat än underbar.

Men underbar är långt ifrån vad jag känner mig just nu. Med en mötesintensiv förmiddag och snöslask lagom till att jag skulle ta över barnen så är man liksom bortom bryta-ihop-stadiet. Lösningen för dagen är att Oggi tittar på Pippi (tredje avsnittet på raken nu) och att jag småslumrar vid köksbordet. Det är inte en lösning som gör mig till årets mamma. Men årets överlevare kanske? Ja. Den bucklan är min. Lätt.