För att förtjäna ett epitet som Lyxapa, hur självbetitlad jag än må vara, så krävs det att vissa luxuösa handlingar utförs. I det senaste – låt oss vara ärliga här och säga de senaste två åren– har det där med lyx hamnat helt på kant med mitt liv. Att vara katastrofgravid (även om jag hann med en slottsweekend under den vecka som låg mellan "första-tiden-illamåendet" och "dra-åt-helvete-de-håller-på-att-födas-för-tidigt-vi-lägger-in-Ekan-på-sjukan-perioden") (bonusparentes: ni noterar mitt försök till relansering av smeknamnet?) och sedan en sjukt skruttig tvillingbebisförälder lirade inte det minsta med min flärdfulla sida. Gudars. Minns ni korv-med-bröd-eran? Så långt från Adlon Kimpinskis stjärnbeströdda hotellrestaurang man kan komma. Och alla gourmetresor som vi planerade utifrån restauranger listade i Guide Michelin som har fått se sig ersatta av en blöjhink extra large. Sorgligt är vad det är. Alltså, inte frukten av mitt livs förändring. Dom två älskar jag mer än något annat. Men det är sällan de får mig att känna mig som en lyxapa. Mer som en apa kanske? Eller som en lyckans ost? En stinkande opastöriserad brie kan jag ju fantisera om här.
Hur som helst så har den lilla lyxapan legat där någonstans och lurpassat. För trots min relativt enkla uppväxt i ett brukssamhälle i norr där antalet finkrogsbesök eller utlandsresor (längre än till Vasa i Finland) nog kan klassas som obefintliga så finns det en sida i mig som trivs i de fina salongerna. Kanske är det på grund av min bakgrund som det är så? Att bo på lyrrhotell och äta svindyra middagar fyller kanske ett hål i min klassbakgrund? Jag vet inte, men jag kan tänka mig att fundera och psykologisera lite över detta vid tillfälle. Hur som helst så älskar jag lyx och guldkant.
Och visst, tittar jag i mina fotoalbum samt läser min kalender så ser jag att jag ändå har bott på urfina hotell, ätit ostron, druckit champagne och rest till makalösa ställen sedan lejonungarna gjorde entré. Men det är ändå först nu som jag känner att Lyxapan börjar vakna till liv på riktigt. Startskottet går om bara några veckor när jag och min syster ska gå till F12 och äta deras vegetariska meny. Hon fick ett presentkort på en middag på stjärnkrogen i 30-årspresent och eftersom lyxapan i mig är ett geni så såg jag till att bli hennes middagsdate.
Åh! I flera timmar ska vi sitta i deras tjusiga matsal och bara äta och dricka gott. På hemsidan skriver Danyel Couet att "vit sparris är synonymt med våren och äntligen är den här. Naturligtvis hör rabarbern också våren till, och vi serverar den tillsammans med sockerstekt kavring och frostad ängssyra." JAG DÖR! Lyckos mig! Andra saker vi kommer att få äta är blomsterkrasse, syrad lök, rökt grädde, sotad majonnäs, saltbakad selleri, wrångebäcksosten 36 mån och ängssyra. Jag. Dör. Drägeldöden.
Det är så mycket jag ser fram mot med den här kvällen som jag har framför mig. Att få äta riktigt fin mat igen. Att få göra det med min syster som har en sån förmåga att känna och uppskatta goda smaker. Att få äta en helt vegetarisk finkrogsmeny. Alla viner. Omg alla viner! Men mest av allt längtar jag efter att få lufta lyxapan i mig igen. Som jag kommer att må den kvällen. Som jag kommer att må hå hå ja ja.