Redan när vi kom hem från bb bestämde vi oss för att flytta från vår lägenhet i Vasastan. Det var nästan lite chockartat att upptäcka allt som inte fungerade för oss. Hur trappan och porten, som ni vet, var omöjlig att ta sig in och ut ur på ett rimligt vis. Lägenheten som med ens blev för liten för att rymma även ett arbetsrum till Ulf. Och hur behovet av att ha någonstans att ta vägen när vi väl tog oss ut ur huset blev större. Ni förstår, jag har aldrig varit någon promenadmänniska. När jag har lämnat hemmet har det varit med ett mål: en butik, restaurang eller en motionstur (johodå det har visst hänt) eller jobbet. Så när jag nu skulle ut och bara gå med barnvagn eftersom det är sånt man gör när man nyss fått barn insåg jag att just Vasastan inte var optimalt för den typen av aktivitet. Inte för mig i alla fall.
Men tiden gick och vi fick allt att fungera. Det var inte toppen på något vis men jag tog mig in och ut. Ulf kunde jobba från matbordet. Jag hittade promenadstråk och kände mig ganska cool när jag styrde barnvagnen Drottninggatan fram som den citymamma jag blivit.
Det var så dags då. För då hade vi redan köpt vår nya lägenhet och ångesten över att lämna vår älskade våning och centrala kvarter bara växte. Jag minns inte om jag redan skrivit om detta och i så fall ber jag om ursäkt för mitt ältade? Men jag ville verkligen inte flytta. Verkligen. Inte. Men ett köp, och dessutom en försäljning, av lägenhet är typen av beslut som är rätt definitiva. Det kan vi nog komma överens om. Någonstans där läste jag ett inlägg som Amanda Schulman skrev, om att hon ville ändra allt när hennes bebis var runt halvåret. Och att det var ett beteende hon kände igen från sin förra bebis. Den här gången hade hon inte ändrat något. Hon hade inte byggt om sin garderob eller klippt av sig håret för hon förstod att det här bara var en fas. Och jag kände mig så träffad. Och så dum. Med ångern flåsandes i nacken undrade jag varför jag inte bara suttit stilla i båten?
Jag ville visserligen flytta. Jag var redo att lämna den lägenhet som var så fin men opraktisk. Men steget, att lämna sekelskifte inne i stan ja allt det jag drömt om mot nyproduktion i ett område som känns som en förort och ligger lite off trots att det är på en av holmarna, var för stort. Av någon anledning hade jag fått för mig att det inte fanns praktiska portar och lugnare gator inne i stan. Samtidigt nåddes jag av insikten att jag och Ulf hade fattat ett beslut som till stor del grundade sig på vad man borde göra snarare än vad vi ville göra. Det får mig att rodna nästan. Men tiden att tänka igenom saker fanns inte, och finns inte heller längre.
Så till sist kom dagen för vår flytt. Det var inte en längtansfylld dag. Det var heller inte en sorglig dag. Det var en dag liksom. Som vilken annan bara fylld med lite mer att göra. De följande dagarna packade vi upp lådor och placerade ut möbler med en ofattbar effektivitet. Vi kom allt mer i ordning och bitarna började falla på plats. Och vet ni? Den nya lägenheten är så precis perfekt för vad vi behöver. Och den har det där som inte går att ta på med fin stämning.
Så idag, just nu när jag sitter i vårt nya vardagsrum och hör mina barn vakna i rummet intill, är jag glad att vi inte satt stilla i båten där i början av februari utan att vi vågade hoppa. Att vi lämnade det som kändes tryggt men ändå var så fel. För det här nya kapitlet som vi startat här känns så fint. Det säger min magkänsla. Och jag tror inte att den ljuger.
Men tiden gick och vi fick allt att fungera. Det var inte toppen på något vis men jag tog mig in och ut. Ulf kunde jobba från matbordet. Jag hittade promenadstråk och kände mig ganska cool när jag styrde barnvagnen Drottninggatan fram som den citymamma jag blivit.
Det var så dags då. För då hade vi redan köpt vår nya lägenhet och ångesten över att lämna vår älskade våning och centrala kvarter bara växte. Jag minns inte om jag redan skrivit om detta och i så fall ber jag om ursäkt för mitt ältade? Men jag ville verkligen inte flytta. Verkligen. Inte. Men ett köp, och dessutom en försäljning, av lägenhet är typen av beslut som är rätt definitiva. Det kan vi nog komma överens om. Någonstans där läste jag ett inlägg som Amanda Schulman skrev, om att hon ville ändra allt när hennes bebis var runt halvåret. Och att det var ett beteende hon kände igen från sin förra bebis. Den här gången hade hon inte ändrat något. Hon hade inte byggt om sin garderob eller klippt av sig håret för hon förstod att det här bara var en fas. Och jag kände mig så träffad. Och så dum. Med ångern flåsandes i nacken undrade jag varför jag inte bara suttit stilla i båten?
Jag ville visserligen flytta. Jag var redo att lämna den lägenhet som var så fin men opraktisk. Men steget, att lämna sekelskifte inne i stan ja allt det jag drömt om mot nyproduktion i ett område som känns som en förort och ligger lite off trots att det är på en av holmarna, var för stort. Av någon anledning hade jag fått för mig att det inte fanns praktiska portar och lugnare gator inne i stan. Samtidigt nåddes jag av insikten att jag och Ulf hade fattat ett beslut som till stor del grundade sig på vad man borde göra snarare än vad vi ville göra. Det får mig att rodna nästan. Men tiden att tänka igenom saker fanns inte, och finns inte heller längre.
Så till sist kom dagen för vår flytt. Det var inte en längtansfylld dag. Det var heller inte en sorglig dag. Det var en dag liksom. Som vilken annan bara fylld med lite mer att göra. De följande dagarna packade vi upp lådor och placerade ut möbler med en ofattbar effektivitet. Vi kom allt mer i ordning och bitarna började falla på plats. Och vet ni? Den nya lägenheten är så precis perfekt för vad vi behöver. Och den har det där som inte går att ta på med fin stämning.
Så idag, just nu när jag sitter i vårt nya vardagsrum och hör mina barn vakna i rummet intill, är jag glad att vi inte satt stilla i båten där i början av februari utan att vi vågade hoppa. Att vi lämnade det som kändes tryggt men ändå var så fel. För det här nya kapitlet som vi startat här känns så fint. Det säger min magkänsla. Och jag tror inte att den ljuger.