Tillägg om valborg

Sedan kommer tydligen denna dag bli viktig igen? Över telefon var jag med när en vän stod i köket och vevade en bolognese samtidigt som hon dividerade med sina två barn om vilken brasa de skulle gå till ikväll. Plötsligt blev den en dag av betydelse igen, den där elden och vänskapen runt den.

Jag och Ulf har väl några år kvar tills dess. Då den relanseras i våra liv. När Olof och Greta tjatar om elden och kompisarna och chokladhjulet. Och medan jag pratade med min vän kröp något nostalgiskt över mig. Minnena av de där delarna av firandet som inte hade något med surt vin eller häxblandningar att göra svepte över mig. Pappa och mamma och alla grannarna och barnen och elden som skickade sina lågor mot skyn. Känslan av att våren verkligen var på väg att bryta igenom och den där kören med studentmössor i olika stadier av slokigt åldrande.

Och så Madicken i sina röda sandaler. Vardagsdramat vid elden. Sandaler minsann, fint som kattskit i välling. Och så Alva, hette hon Alva?, och hennes svärmade för sotaren. Så fint och romantiskt och det är nästan så att jag känner värmen från brasan på mina kinder. Mmmm, valborg ändå va?

Och det blir så tydligt att var sak har sin tid. Det som kan tyckas obegripligt trist ändrar karaktär och är inte samma sak längre. Som det här att hänga i lekparker som jag tyckte verkade vara en plåga innan jag började vara i dem med Olof och Greta. För det har visat sig att det inte alls är så hemskt att vara där, det är till och med rätt fint, nu när jag är där med mina barn. Det är väl den här saken: att få se sina barns (eller andra personer man älskars) oförställda glädje inför något – det är vad som gör hela skillnaden. För den blicken gör jag vad som helst och på kuppen kan det till och med visa sig att jag gillar det. Heh, livets cirklar. Så spännande det är att vara människa ändå, inte sant?