Det är kväll i viken och jag ligger på soffan och tittar i taket. Olof har svårt att somna och genom väggen hör jag hur han vrider och vänder på sig. Ulf håller honom sällskap. Ute nästan dånar det av fågelkvitter. Det enda som bryter är ljudet när Greta snuttar på sin napp lite då och då.
Den här helgen har bjudit på enormt solsken och fina turer i skog och längsmed hav. Jag känner att jag har bränt mig i ansiktet trots spf 50 och hatt. Hur är det ens möjligt? Som tur är tycks mina barn inte ha ärvt mitt urusla pigment. Istället har de börjat bli bruna och det är så fint.
Vi hyrde ett släp igår som vi tog med oss ut från Norrtälje. Ett stort ett, det största de hade, med kapell och allt. Det fyllde vi sedan med allehanda bråte och sly som vi samlat på oss i ett hörn av tomten. I förmiddags åkte Ulf med det till tippen medan jag och barnen utforskade en del av vår grusväg. Vi hittade en mask som Olof bar runt på i en burk. Efter en stund trillade han och masken flög iväg i en båge och stod sedan inte att hitta någonstans. Detta gräts det över i goda tjugo minuter. Helt begripligt ändå. Det var en alldeles särskild mask det där: Olofs första.
Allt blev mycket spännande när vår granne Bosse drog igång sin gräsklippare idag. Likt två agenter smög Olof och Greta omkring i buskarna och träden som växer mellan våra hus. Jag satt på trappan och skrattade tyst för mig själv. Så vansinnigt söta och hälsosamt nyfikna de var i den där stunden. Jag hämtade kameran i ett lönlöst försök att föreviga detta ögonblicks dramatiska nerv.
Vid dagens tur till havet stannade vi till vid en liten stenstrand och kastade sten. Båda barnen har utvecklat kasttekniker som är rätt imponerande. Ulf tittar på dem med glitter i ögonvrårna och börjar prata om amerikansk fotboll. Han, Ulf alltså, är gammal quorter back med en riktigt bra kastarm så han borde väl veta vad han pratar om? Efter att en si så där femtio stenar åkt i havet åkte även delar av barnen i. Det var kallt skulle det visa sig.
När vi kom hem och alla var torra och varma igen råkade Olof välta vår gamla tjocktv över Gretas fötter. Båda hennes fötter är nu uppsvällda och blå. Hon kan gå på dem men haltar lite. Vi får se hur allt ser ut imorgon och om vi måste åka in till sjukhus för röntgen. Jag tror inte det, men som sagt, vi får se. Oron ligger i alla fall där i bröstet och lurar på mig.
Den här helgen har bjudit på en del dramatik som ni förstår, men också på mycket som har varit fint och mysigt. Drama och fågelsång, en helt vanlig blandning i viken.