Så jag insåg att jag var tvungen att köpa en ny bikini. Efter att ha tittat lite på bilderna från förra årets sommarsemester och återigen påmints om att de där bikinibrallorna jag körde med inte bara var aningens utan re-hjää-hält trånga och kalendern ropar att vi ska till Kreta i slutet av denna vecka så var det bara att riva av plåstret. Det var ändock med rätt gott självförtroende tog jag mig an badavdelningen och jag tror att jag till och med visslade (Chandeleir of course, denna ständiga följeslagare i huvudet) medan jag plockade på mig diverse härliga saker som hängde i ställen för oh boy vad mycket fina bikinisar det finns där ute just nu.
En passus innan vi går vidare: jag är helt okej med min kropp. Jag till och med gillar den. Visst är den slapp och rätt hängig på sina ställen. Den har gropar och bristningar men det är jag fine med. Det finns en anledning till att jag ser ut så här: jag gillar inte att träna och jag tycker mycket om att äta typ smör. Jag har dessutom blivit äldre och burit två barn i en rekordartat stor mage. Jag är överens med mig själv på punkten: det är så här jag ser ut. Vill jag att det ska se annorlunda ut får jag jobba på det och det har jag inte någon direkt ork till.
Men så. Enter: provrumsbelysning. Från andra hållet. Enter: helkroppsspeglar från alla frickin' frackin' jädra håll.
YIKES!
Är det så där jag ser ut? Chocken mina vänner. Chocken! Så många nya hängiga vinklar jag inte visste om att jag bar runt på. Känslan efter att jag hade provat alla dessa nio alternativ var: Jag är i behov av en stödgrupp, debriefing, att halsa en flaska vin ety jag har provat bikinis idag.
Muttrandes, inte längre visslandes, köpte jag till sist en. Och så cyklade jag hem. Åt middag, la mina barn, diskade undan efter måltiden, städade ihop alla leksaker, vek en tvätt, packade ihop några av alla de saker vi behöver ha med till resan, gick iväg till återvinningsrummet med papper och så insåg jag det bästa: jag har baske mig inte tid att stressa över en bikinikropp som inte finns där. Bada kommer jag få göra och jag kommer inte behöva göra det naken. För jag fick med mig en svart och vit sak från affären. Det fick jag. Och med det får jag vara nöjd. Jag behöver inte vara jetenöjd men nöjd i alla fall. Och det är jag. Jag är nöjd.
Erika v/s bikinipaniken = ett noll.
En passus innan vi går vidare: jag är helt okej med min kropp. Jag till och med gillar den. Visst är den slapp och rätt hängig på sina ställen. Den har gropar och bristningar men det är jag fine med. Det finns en anledning till att jag ser ut så här: jag gillar inte att träna och jag tycker mycket om att äta typ smör. Jag har dessutom blivit äldre och burit två barn i en rekordartat stor mage. Jag är överens med mig själv på punkten: det är så här jag ser ut. Vill jag att det ska se annorlunda ut får jag jobba på det och det har jag inte någon direkt ork till.
Men så. Enter: provrumsbelysning. Från andra hållet. Enter: helkroppsspeglar från alla frickin' frackin' jädra håll.
YIKES!
Är det så där jag ser ut? Chocken mina vänner. Chocken! Så många nya hängiga vinklar jag inte visste om att jag bar runt på. Känslan efter att jag hade provat alla dessa nio alternativ var: Jag är i behov av en stödgrupp, debriefing, att halsa en flaska vin ety jag har provat bikinis idag.
Muttrandes, inte längre visslandes, köpte jag till sist en. Och så cyklade jag hem. Åt middag, la mina barn, diskade undan efter måltiden, städade ihop alla leksaker, vek en tvätt, packade ihop några av alla de saker vi behöver ha med till resan, gick iväg till återvinningsrummet med papper och så insåg jag det bästa: jag har baske mig inte tid att stressa över en bikinikropp som inte finns där. Bada kommer jag få göra och jag kommer inte behöva göra det naken. För jag fick med mig en svart och vit sak från affären. Det fick jag. Och med det får jag vara nöjd. Jag behöver inte vara jetenöjd men nöjd i alla fall. Och det är jag. Jag är nöjd.
Erika v/s bikinipaniken = ett noll.