Vi har våra blessyrer i familjen just nu. Greta fick som jag tidigare nämnt landställets tjock-tv på sina fötter när vi var i viken i helgen. När jag ser hennes fötter nu gör det ont i hela mig. Tack gode gud för att det gick så pass bra som det gjorde. Inget brutet, inget krossat. Det är små marginaler vi rör oss med hela tiden. Det är sånt jag tänker på så här på kvällskvisten.
Jag pratade med min vän Stefan tidigare idag som berättade att en bekant hade trillat, vrickat till foten egentligen bara, men i fallet råkat krossa fotknölen på något vis. Operationer, gipsvagga och sex månaders rehabilitering. Som sagt. Det är små marginaler vi rör oss med.
I förmiddags trillade Olof ute på balkongen och lyckades slå i huvudet i våra rappade väggar. Bulan och skrapsåret han nu har i pannan väckte uppmärksamhet när vi var ute och gjorde ärenden under eftermiddagen. Bland annat: inne på Georg Sörmans herrekipering uppe på Fridhemsplan, där Ulf köpte shorts idag eftersom han är en gentleman, fick Olof sina sympatier av en som jag gissar är butikens ägare. Han visade sig även han vara tvilling, med en tvillingsyster. Mitt i mitt uppräknande av den kantstötta familjens skavanker vill jag bara flika in detta: vilken fantastisk sak det är att få vara med och se hur äldre tvillingar speglar sig i våra barn. Hur Lars-Olof (som han hette) i detta fallet verkligen tog till sig Olof och på något vis kunde se sin barndom igen? Han tyckte i alla fall hemskt synd om Olof och nu är vi tillbaka på spåret igen.
För själv har jag ett fästingbett på magen som retar och oroar mig. Finns det något att oroa sig för tycks det tillhöra min (kanske människans?) natur att göra just det. Jag har haft massor av fästingbett tidigare men just den här gången beter det sig lite annorlunda. Det är svullet och rött och kliar. Dessutom blev det en liten del av fästingen kvar och det är bara för ... yuck! Det har jag dock googlat mig till att det inte är någon fara. Jag hobbypsykologar mig lite och gissar att min oro i det här fallet har ett samband med att vi snart ska ut och resa? Det skulle vara så väldigt typiskt mig.
Hur som helst. Så här ser Gretas fötter ut nu. Vår lilla lilla Greta. Tack och lov verkar hon inte ha ont. Redan morgonen efter olyckan trippade hon runt på tå till och med. Vi har helt enkelt marginalerna med oss just nu och för det är jag tacksam.
![]()
![]()
Jag pratade med min vän Stefan tidigare idag som berättade att en bekant hade trillat, vrickat till foten egentligen bara, men i fallet råkat krossa fotknölen på något vis. Operationer, gipsvagga och sex månaders rehabilitering. Som sagt. Det är små marginaler vi rör oss med.
I förmiddags trillade Olof ute på balkongen och lyckades slå i huvudet i våra rappade väggar. Bulan och skrapsåret han nu har i pannan väckte uppmärksamhet när vi var ute och gjorde ärenden under eftermiddagen. Bland annat: inne på Georg Sörmans herrekipering uppe på Fridhemsplan, där Ulf köpte shorts idag eftersom han är en gentleman, fick Olof sina sympatier av en som jag gissar är butikens ägare. Han visade sig även han vara tvilling, med en tvillingsyster. Mitt i mitt uppräknande av den kantstötta familjens skavanker vill jag bara flika in detta: vilken fantastisk sak det är att få vara med och se hur äldre tvillingar speglar sig i våra barn. Hur Lars-Olof (som han hette) i detta fallet verkligen tog till sig Olof och på något vis kunde se sin barndom igen? Han tyckte i alla fall hemskt synd om Olof och nu är vi tillbaka på spåret igen.
För själv har jag ett fästingbett på magen som retar och oroar mig. Finns det något att oroa sig för tycks det tillhöra min (kanske människans?) natur att göra just det. Jag har haft massor av fästingbett tidigare men just den här gången beter det sig lite annorlunda. Det är svullet och rött och kliar. Dessutom blev det en liten del av fästingen kvar och det är bara för ... yuck! Det har jag dock googlat mig till att det inte är någon fara. Jag hobbypsykologar mig lite och gissar att min oro i det här fallet har ett samband med att vi snart ska ut och resa? Det skulle vara så väldigt typiskt mig.
Hur som helst. Så här ser Gretas fötter ut nu. Vår lilla lilla Greta. Tack och lov verkar hon inte ha ont. Redan morgonen efter olyckan trippade hon runt på tå till och med. Vi har helt enkelt marginalerna med oss just nu och för det är jag tacksam.
