Det har varit en mulen dag idag här i Kolimbari och sånt gör en alltid gott på en semester. Det är något med det gråa vädret som ger en rum för att tänka tankar full ut tycker jag. Med solen i ansiktet och tårna i poolen är riktningen annars bara utåt, framåt. Med tvillingar under två år blir allt naturligtvis dessutom intensivt bortom allt vett, men idag har jag alltså haft tid att tänka och reflektera. Och vi har haft det bra. Vi har det bra. Semestern är ljuvlig. Vädret behagligt, maten god och vinet lika så.
Att få vara så här fokuserat tillsammans med barnen en hel vecka är en fin sak. Vi har till exempel upptäckt att förmiddagen är en utmärkt tid för sömnigt kramande i skuggan under en palm. Timmen innan det är dags att klä om för lunch är som gjord för att vila groda i mammans famn. Vi vet nu att barnen älskar glass så det äter vi varje dag. Både Olof och Greta älskar att vara här. De springer och skrattar och tycks känna sig fria. Då och då stannar de plötsligt till i steget. Det är när de upptäcker till exempel en skalbagge på marken, den inspekterar de sedan länge länge. Greta skrattar som allra högst när hon får vara i pappans famn ute i den djupa delen av poolen. Vi säger till henne att hon simmar fast hon inte gör det och stoltheten lyser i hela hennes ansikte. Olof går på upptäcktsfärd, han tar sin mormor eller morfar i hand och varje dag vill han till samma ställe: till en gång bakom solstolarna, där han tittar på blommorna, gör sina händer till en fjäril och ber om att få bli lyft så att han kan titta på bina som svärmar allra särskilt mycket runt en viss blomma. "Va e de?" frågar han och på sitt sätt är allt alltså precis som vanligt.
Men ändå inte. Livet är så enkelt när det enda man behöver tänka på är att komma till matbordet i tid. Där, vid matbordet alltså upplever vi vuxna nya kulinariska rätter varje dag. Som vid dagens lunch: en sallad gjord på picklad morot, kronärtskocka marinerad i citron, färsk dill, fint hacka gul lök och räkor. Varje måltid avslutat jag med en eller tre baklavor. Mitt nya bästa tror jag bestämt. Olof har fastnat för tomatpastan och Greta dippar pommes i tzatsiki.
På dagarna hänger vi vid poolen eller går en tur till havet. Vi badar varje dag och så önskar jag att vi hade det jämt. En dag åkte vi till en taverna uppe i bergen och åt magisk grekisk mat lagad av en gammal kvinna. Restaurangen sköttes om av hennes man som var lika svag för raki som han var stolt över sin utsikt och sin frus matlagning. Jag har aldrig ätit en sån tzatsiki eller grekisk sallad tidigare. Till och med saltet torkade de själva, på uppfarten till tavernan. En annan dag tog jag en massage i hotellets spa. Det var en fantastisk timme för mina ömma muskler som burit så konstigt de senaste ett och ett halvt åren. Som ni förstår är det här en semester som gör mig, oss, gott. På de bra stunderna under den här semestern kan jag tänka att vi har våra bästa stunder i livet. Det är då vi befinner oss i samma rytm och samma energi. Det är något sammansvetsande med att vi sover i samma rum och därmed fasats in i samma dygnsrytm.
Nu sover barnen och jag ska också göra det strax. Jag ska bara läsa lite till i boken Egenmäktigt förfarande som är precis så bra som alla sagt.
Imorgon åker vi hem och det blir bra det med.
Att få vara så här fokuserat tillsammans med barnen en hel vecka är en fin sak. Vi har till exempel upptäckt att förmiddagen är en utmärkt tid för sömnigt kramande i skuggan under en palm. Timmen innan det är dags att klä om för lunch är som gjord för att vila groda i mammans famn. Vi vet nu att barnen älskar glass så det äter vi varje dag. Både Olof och Greta älskar att vara här. De springer och skrattar och tycks känna sig fria. Då och då stannar de plötsligt till i steget. Det är när de upptäcker till exempel en skalbagge på marken, den inspekterar de sedan länge länge. Greta skrattar som allra högst när hon får vara i pappans famn ute i den djupa delen av poolen. Vi säger till henne att hon simmar fast hon inte gör det och stoltheten lyser i hela hennes ansikte. Olof går på upptäcktsfärd, han tar sin mormor eller morfar i hand och varje dag vill han till samma ställe: till en gång bakom solstolarna, där han tittar på blommorna, gör sina händer till en fjäril och ber om att få bli lyft så att han kan titta på bina som svärmar allra särskilt mycket runt en viss blomma. "Va e de?" frågar han och på sitt sätt är allt alltså precis som vanligt.
Men ändå inte. Livet är så enkelt när det enda man behöver tänka på är att komma till matbordet i tid. Där, vid matbordet alltså upplever vi vuxna nya kulinariska rätter varje dag. Som vid dagens lunch: en sallad gjord på picklad morot, kronärtskocka marinerad i citron, färsk dill, fint hacka gul lök och räkor. Varje måltid avslutat jag med en eller tre baklavor. Mitt nya bästa tror jag bestämt. Olof har fastnat för tomatpastan och Greta dippar pommes i tzatsiki.
På dagarna hänger vi vid poolen eller går en tur till havet. Vi badar varje dag och så önskar jag att vi hade det jämt. En dag åkte vi till en taverna uppe i bergen och åt magisk grekisk mat lagad av en gammal kvinna. Restaurangen sköttes om av hennes man som var lika svag för raki som han var stolt över sin utsikt och sin frus matlagning. Jag har aldrig ätit en sån tzatsiki eller grekisk sallad tidigare. Till och med saltet torkade de själva, på uppfarten till tavernan. En annan dag tog jag en massage i hotellets spa. Det var en fantastisk timme för mina ömma muskler som burit så konstigt de senaste ett och ett halvt åren. Som ni förstår är det här en semester som gör mig, oss, gott. På de bra stunderna under den här semestern kan jag tänka att vi har våra bästa stunder i livet. Det är då vi befinner oss i samma rytm och samma energi. Det är något sammansvetsande med att vi sover i samma rum och därmed fasats in i samma dygnsrytm.
Nu sover barnen och jag ska också göra det strax. Jag ska bara läsa lite till i boken Egenmäktigt förfarande som är precis så bra som alla sagt.
Imorgon åker vi hem och det blir bra det med.