Sega nattningar

Jag gissar att det är värmen som gör att nattningarna är ovanligt långdragna nu för tiden. Det känns visserligen som att vi inte riktigt är tillbaka på banan heller efter vårt mycket märkliga dygn när vi åkte hem från Grekland. Dygnet då Olof inte somnade förrän efter klockan två på natten och allt det där knasiga, ni vet. Och så värmen som vi har nu, på det. Som gör barnens hår alldeles lockigt och svettigt. De vrider och vänder på sig i sina sängar och Greta kräver att jag ska sitta vid hennes säng.

Vilket ju är okej. Det är mitt ansvar att ta hand om henne även när hon kräver saker. Så den viktigaste anledningen till att jag tycker att nattningarna är sega nu är helt enkelt helt egoistiska. Jag har så mycket annat som jag vill göra att jag är otålig och har svårt att vara närvarande där i mörkret i barnens rum. Och jag tror att de vibbar in det. Att jag liksom bara sitter och väntar på att få smita ut. I vanliga fall brukar jag vara ganska bra på att inse det vackra i att jag får sitta där och lyssna på mina barn som somnar in. Men nu är jag bara otålig. Det är blogginlägg jag vill skriva, jobbidéer jag måste få ner i datorn, telefonsamtal jag måste ringa och resor som jag måste boka om.

Så jag måste nog ändra mig. Egentligen är nattningarna inte sega. Det är jag som är ivrig med att få gå vidare i livet och som därigenom missar att livet är vad som pågår där inne i mörkret. Som när jag viskar till Olof: "har du svårt att somna i kväll?" och han suckar och nickar. Och jag lägger hans kaniner runt honom och stryker honom över pannan och säger att "det är så ibland men det gör inte något". Då är jag faktiskt där. Mitt i livet.