Jag har aldrig i hela mitt liv tränat. Det är som att det där med träning inte finns i min natur. Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte riktigt varför man tränar heller. Argumentet "att må bra" har inte fungerat på mig eftersom jag mått precis allt annat än bra de gånger jag försökt. Att bli snyggare/mer fit kanske skulle kunna bli ett argument, det har jag i alla fall trott några gånger men nej. Det är ändå så mycket skönare att bara slappa och äta goda saker istället.
Men så plötsligt började jag känna mig skröpplig. Som att jag håller på att bli gammal och ojsan: det håller jag visst på att bli. Och om den saken känner jag nej. Jag vill ju orka saker. Och då menar jag inte bara orka saker i höst utan även orka saker om fem och tio och tjugo år från nu.Trettioår från nu. Jag vill finnas där för Olof och Greta och inte vara den där mamman som hellre satt hemma och bara slappade och åt goda saker istället.
Ja, så gick det tydligen till för den här gamla soffpotatisen att få en motivation. För jag är motiverad nu. Jag vill verkligen inte rasa ihop som ett korthus framöver. Den ömma ryggen och den dåliga konditionen har jag som en ständig påminnelse om att det är hög tid att ta tag i detta ... detta med att träna.
Men hur gör man? Hur ska jag göra? Hur ska bli en sån som tränar?
Om jag tänker i termer som PT för att få ordning på rygg och korsett (och jag bor i samma hus som ett gym) – tänker jag inte ganska bra då? Och vidare tänker jag att jag ska bli en sån som springer för jag vill så gärna vara en sån som gör det. Springer alltså. Men hur? Hur blir jag en sån? Om ni har några tips tar jag med stort intresse emot dessa. Tex: Hur många dagar i veckan är rimligt att lägga tid på träning? Vad är en bra träningsform för att orka fortsätta när man som jag nu ska jonglera jobb, barn, relation, vänner och träning (ps. blev helt fnissig nu när jag skrev träning. Så officiellt liksom. Jag ska bli en sån som tränar. I love it!)
Allrigt. Projekt bli en tränande människa = aktiverad.
Men så plötsligt började jag känna mig skröpplig. Som att jag håller på att bli gammal och ojsan: det håller jag visst på att bli. Och om den saken känner jag nej. Jag vill ju orka saker. Och då menar jag inte bara orka saker i höst utan även orka saker om fem och tio och tjugo år från nu.Trettioår från nu. Jag vill finnas där för Olof och Greta och inte vara den där mamman som hellre satt hemma och bara slappade och åt goda saker istället.
Ja, så gick det tydligen till för den här gamla soffpotatisen att få en motivation. För jag är motiverad nu. Jag vill verkligen inte rasa ihop som ett korthus framöver. Den ömma ryggen och den dåliga konditionen har jag som en ständig påminnelse om att det är hög tid att ta tag i detta ... detta med att träna.
Men hur gör man? Hur ska jag göra? Hur ska bli en sån som tränar?
Om jag tänker i termer som PT för att få ordning på rygg och korsett (och jag bor i samma hus som ett gym) – tänker jag inte ganska bra då? Och vidare tänker jag att jag ska bli en sån som springer för jag vill så gärna vara en sån som gör det. Springer alltså. Men hur? Hur blir jag en sån? Om ni har några tips tar jag med stort intresse emot dessa. Tex: Hur många dagar i veckan är rimligt att lägga tid på träning? Vad är en bra träningsform för att orka fortsätta när man som jag nu ska jonglera jobb, barn, relation, vänner och träning (ps. blev helt fnissig nu när jag skrev träning. Så officiellt liksom. Jag ska bli en sån som tränar. I love it!)
Allrigt. Projekt bli en tränande människa = aktiverad.