Vi är i viken och allt är fint. Allt, utom det faktum att jag har fått en nackspärra (som vi säger i Västerbotten, vad tusan säger man i övriga landet?) som är helt overklig. Stel som ett spett hasar jag mig fram i en stil som mest liknar sånt man kan se i zombiefilmer. Ulf småfnissar medan jag tycker oerhört synd om mig själv. Han ropar saker som: "Erika, snabbt, kolla åt vänster!" och jag vänder mig i slowmotion mot något som – så klart – inte finns. Och jag vill addera: Att ha nackspärra samtidigt som man har två ystra lejonungar i sin omsorg är inte optimalt.
Sen är ju just nackspärr (säger ni så? Autocorrekt har inte några invändningar i alla fall) en jädra mesig åkomma. Ryggskott, blindtarmsinflammation eller pjuki – där snackar vi. Men nackspärr. "Jag är så steeeeel" jämrar jag mig från skuggan under parasollet. Men ingen bryr sig. Prick ingen. Nej, en jädra mesig åkomma som sagt. Men den får ju gärna gå över i alla fall. Gärna snart. Är det någon som har något tips? Jag dör lite här ute i min tycka-synd-om-sig-självhet.
Sen är ju just nackspärr (säger ni så? Autocorrekt har inte några invändningar i alla fall) en jädra mesig åkomma. Ryggskott, blindtarmsinflammation eller pjuki – där snackar vi. Men nackspärr. "Jag är så steeeeel" jämrar jag mig från skuggan under parasollet. Men ingen bryr sig. Prick ingen. Nej, en jädra mesig åkomma som sagt. Men den får ju gärna gå över i alla fall. Gärna snart. Är det någon som har något tips? Jag dör lite här ute i min tycka-synd-om-sig-självhet.