Livet nu alltså, livet nu. Mycket bra.

Jag sitter på Hotel Diplomat och försöker samla tankarna lite grann. I två dagar har jag pendlat mellan stugan i viken och det tjusiga hotellet på Strandvägen för att jobba med Caroline och det sista med hennes sommarprat. På fredag spelar vi in, och på tisdag i nästa vecka sänds det. Innan vi spelar in ska hon till Paris en sväng för jobb, så klart, för det är så det är att vara Caroline. Sedan jag lärde känna henne någon gång i våras har hon varit i fyra av våra fem världsdelar för jobb och hon har varit till fler länder än jag kan hålla ordning på hur mycket jag än försöker tänka efter.

Det kommer att bli ett bra program tror jag. Innehållet är, i alla fall i mina ögon, ganska otippat. Nu vet jag inte riktigt vad jag hade för förväntningar på henne innan vi startade processen att komma fram till ett innehåll men jag gillar verkligen oförutsägbarheten som vilar över hela hennes prat. En ingång kan börja på ett ställe för att hamna någon helt annan stans i slutändan. Hon är både fin och rolig och jag hoppas att hon ska komma fram som den förtjusande person som jag har fått lära känna. Det är väl oundvikligt antar jag, det här att man faller för en person, när man jobbar så nära och pratar om såna personliga saker som ofta hamnar i ett program av den här sorten.

Jag är i alla fall stolt. Megastolt och jag önskar så innerligt att hon också ska vara det. Hur allt blir får vi se på fredag, och hur det tas emot vet vi först nästa vecka. Just nu är det bara att hålla tummarna och hoppa.

Snart viker jag ihop min dator och går bort till min bil som jag parkerat på Artillerigatan. Staden som jag i vanliga fall bor i dallrar av sommarvärme och överallt vilar en doft av semester. Snart är jag ute i viken igen med mina barn, man och föräldrar. Där ska jag bada och grilla.