För lite drygt två år sedan såg jag ut så här. De sista bilderna som finns på mig innan Olof och Greta föddes är så groteska att jag inte vågar visa dom för er. Det är först nu som jag börjar förstå hur fruktansvärt stor jag var. Att det var jag som var det. Och tänk: där inne låg Olof och Greta.
Men när den här bilden togs var de fortfarande mest av allt ettan och tvåan. Eller möjligtvis Sprattel-Allan och Garbo, kommer ni ihåg? Åh, det är inte utan att jag blir lite sentimental. Och sentimental har jag varit hela kvällen: när jag och Ulf stod vid köksbordet och slog in Oggnogs paket, när jag satte ihop det fina djur-födelsedags-tåg som vi fick av Frau Anna förra året (bilder på detta kommer imorgon), när jag gick runt inne på ica och plockade på mig italienska delikatesser till morgondagens födelsedagsmiddag. För imorgon fyller älskade Oggi två. Tänk att det redan har gått två år. TVÅ. ÅR. Tiden går så fort. Så förtvivlat rasande fort. Men imorgon ska jag inte tänka på det. Imorgon ska jag njuta och krama dom och pussa dom och vara med dom på förskolan igen och baka en tårta. Det är vad jag ska göra imorgon. Åh.
Men när den här bilden togs var de fortfarande mest av allt ettan och tvåan. Eller möjligtvis Sprattel-Allan och Garbo, kommer ni ihåg? Åh, det är inte utan att jag blir lite sentimental. Och sentimental har jag varit hela kvällen: när jag och Ulf stod vid köksbordet och slog in Oggnogs paket, när jag satte ihop det fina djur-födelsedags-tåg som vi fick av Frau Anna förra året (bilder på detta kommer imorgon), när jag gick runt inne på ica och plockade på mig italienska delikatesser till morgondagens födelsedagsmiddag. För imorgon fyller älskade Oggi två. Tänk att det redan har gått två år. TVÅ. ÅR. Tiden går så fort. Så förtvivlat rasande fort. Men imorgon ska jag inte tänka på det. Imorgon ska jag njuta och krama dom och pussa dom och vara med dom på förskolan igen och baka en tårta. Det är vad jag ska göra imorgon. Åh.