Med ett blödande hjärta och barnen på förskola

Jag sitter här med tårar i ögonen och världens största klump i hals och mage. Lilla lilla Greta är inte alls glad på oss och det här livet som vi valt åt henne med förskola. Ulf har precis lämnat henne gråtandes, ropandes "paaapppaaaa!!" och det som nu har gått sönder inuti oss känns som att det aldrig kommer att bli lagat igen. Vad är det vi utsätter våra barn för? Vad är det vi utsätter oss själva för? Det är en jädra experimentverkstad det här med att vara förälder.

Vi visste så klart att det här skulle ske. Ingen av oss var så naiva att vi trodde att Olof och Greta skulle skolas in och sedan bara vara tusen procent glada resten av livet. Men vad jag inte kunde förbereda mig på var hur det skulle krossa hela mitt jag så som det gör, detta att veta att Greta är bland människor hon så knappt känner och är ledsen. Det känns verkligen som att vi utsätter henne för något och jag tycker att det är så svårt, nu när känslorna blandas in, att veta vad man ska göra som är det rätta.

Å ena sidan förstår jag att det är så här som det blir. Min mamma är dagmamma så jag är uppvuxen med gråtande barn i min hall och förtvivlade föräldrar på väg därifrån. Jag vet att det går över och att allt inte bara blir bra, utan att det till och med blir toppen, ibland efter bara någon timme. Rent rationellt begriper jag att det som har hänt idag är att Greta, vår smarta lilla tjej, har förstått att det här är på riktigt nu. Hon har förstått att den förändring som har skett är här för att stanna. Att hon nu förväntas vara en stor tjej som går på förskolan tillsammans med sin bror och hon bearbetar separationen och förändringen.

Men så har vi den andra sidan. Den känslomässiga. Och där ligger det krossade lilla barnhjärtat och blöder och jag, jag blöder jag också.