Så, här ligger jag på min soffa i viken igen. I rummet intill hör jag Olofs och Gretas djupa andetag. Ulf stökar med något i köket och jag är så trött att jag nästan trillar ihop trots att jag ligger ner. Den senaste tiden har varit lite väl festlig för vad denna morsa klarar av. Igår hade vi kickoff med redaktionen, samtidigt som min vän darling Katarina hade releasefest för sin bok. Så jag gjorde det enda rimliga: tog med mig min producentkollega Markus, vår retorikjury och förra redaktör och åkte över till Katarinas fest. Tjugo flaskor bubbel öppnades och ja, vad ska jag säga? Fick även för mig att jag skulle feströka. Det gick sådär så för första gången på mycket MYCKET länge pjukade jag på en fest. Inne på toaletten, mind you, men ändå. Ändå! Snart fyrtio, med två barn, man ba: please! Fast äh, jag orkar inte ens tycka något om saken. Nivån på hur ovärdig jag ter mig är plågsamt tydlig utan att jag artikulerar det. Men nu är det bara en 40-årsfest kvar innan jag får bli mig själv igen. Den som allra oftast sitter hemma i soffan om kvällarna menar jag. Längtar. Alltså, det är inte som att jag inte har roligt för det har jag men att klämma in två 40-årsfester, en releasefest, en kickoff och en surströmmingsskiva på två veckor är lite väl intense. I alla fall för mig. Kanske för de flesta?
Nå. Nu ska jag slicka mina sår med det som Ulf hållit på med i köket: kantarelltoasts! Vi hittade så knäppt mycket svamp på vår skogspromenad idag. Amen vad fan. Vad yrar jag om? Glöm allt jag sagt om för mycket festligheter. Livet är ju prima. Livet är ju helt himla prima.