Det börjar bli på riktigt nu. Det här jobbet som jag har och som jag och Markus har hållit på att utveckla och fundera och slipa på. Idag hade vi något som kallas för tekniskt rep där vi testade olika idéer och kamerapositioner. Vi kom fram till att vår planerade eliminering inte funkade pga för många barn. Vi fick flytta om en del i dekoren för att fylla ut vissa kameravinklar. Sånt har vi hållit på med. Och med så sjukt många människor inblandade. När man jobbar med en så stor tv-produktion som vi gör nu så blir det så. Och det var en smått berusande känsla. Att se alla dessa olika professioner: bildproducent, kameramän, scenograf, ljud- och ljuskillar omsätta mina och Markus visioner till verklighet. Jag kände sån samhörighet, att vi var som en enda stor organism som jobbade åt samma håll. Flummigt? Ja, men också sjukt mäktigt.
Och det kommer att bli så fint. Nassim (som är vår programledare) är en sån glimrande person och vår nya scenografi ser dyr och lyxig ut. I nästa vecka kommer det 20 barn från hela Sverige för att delta i vår slutaudition. Då blir det ju allvar på riktigt.
För den som inte vet vad jag gör: jag producerar ett tävlingsprogram där sjätteklassare tävlar i att hålla tal kan man säga. Programmet heter Retorikmatchen och det kommer att ha premiär i oktober i både Barnkanalen och P4. Nej, nu går jag och lägger mig. Trött, nöjd och glad.
