Åh, jag sitter här med tårar i ögonen efter att ha läst alla era urfina kommentarer om att oroa sig för sina barns utveckling. Skrattat har jag även gjort. Ni är ju för roliga! Det är väl precis som ni skriver: att man alltid kommer att oroa sig för någonting hela tiden och att man inte borde jämföra med andra. Men det är svårt eftersom det rör sig om utveckling och att det i botten ligger en rädsla över att något ska vara fel.
I alla andra fall är jag bra på att inte jämföra mig med andra. Jag låter mig gärna inspireras av andras stil, resor eller vad det nu kan vara men det är inget jag sätter som måttstock för hur mitt liv ska vara. Tittar jag i tidningar eller på instagram så väcks det inte en gnagande oro i mig över att mitt liv skulle vara fattigare än för den som äter många middagar på restaurang, reser själv med sin partner till NY eller landar ett fett jobb.
Men med barnen. Gud. Med barnen är jag helt hudlös. Och det tror jag att de allra flesta är? Jag minns att det i vår föräldragrupp fanns en förälder som nojade över att hennes dotter inte hade så mycket hår. Och ni som kommenterade i det förra inlägget berättade hur ni tycker att det kan vara jobbigt med både det ena och det andra när det gäller barnens utveckling.
Men det här är viktigt. När jag blir nedstämd över att mina barn inte pratar så är det inte för att jag vill vinna en tävling i att ha snabbast och bäst utvecklade barn. Jag vill bara inte att de ska halka efter, eller att de ska få problem som är på riktigt. Det är ju så svårt att veta när de är så här små. Det är som att jag fortfarande inte är helt säker på att de verkligen har kommit till mig och att allt är som det ska. Det är en djup oro som grundlades under alla år av längtan efter dem och alla misslyckade försök att bli förälder. Det är en sån typ av oro som omvandlas lite då och då för att aldrig riktigt släppa taget om mig.
Samtidigt är detta bara halva sanningen. För så som livet med små barn ser ut så är det ett enormt fokus på tidiga barn. Det här kan ni nog känna igen? "Mitt barn kan redan det eller det" säger föräldrar med stolthet i blicken, "hen är enormt tidig, pedagogerna på förskolan tror knappt att det är sant!". Det är som att det barnen kan är en förlängning av en själv. Att vi har så präktiga och mäktiga genpooler att våra barn kan gå vid nio månaders ålder, är helt blöjfria vid 20 månaders ålder eller äter all mat som ställs fram på bordet. Jag är säkert där själv och spänner ut mitt bröst då och då. Men det här är ett bedrägligt beteende för på baksidan om stoltheten finns också skammen då barnen inte är lika enormt framgångsrika. Om de inte sitter stadigt, inte klarar av att klättra, prata, klä på sig eller ens få tänder så blir det något som vi oroar oss för. Allra oftast helt i onödan. Men ibland, såklart, befogat.
Nå, nu har jag nog tänkt färdigt på detta. Jag ska hålla mig cool och vänta och se vad som händer. Pedagogerna på Olofs och Gretas förskola (som jag naturligtvis har ältat detta med, redan på första inskolningsdagen faktiskt, oh god så pinsamt) säger att det inte är något att oroa sig för. Att alla barn är olika. De sa allt det där som jag, som vi alla, redan vet men är ganska så bra på att glömma bort från tid till annan. I alla fall när det gäller oss själva eller våra barn.
I alla andra fall är jag bra på att inte jämföra mig med andra. Jag låter mig gärna inspireras av andras stil, resor eller vad det nu kan vara men det är inget jag sätter som måttstock för hur mitt liv ska vara. Tittar jag i tidningar eller på instagram så väcks det inte en gnagande oro i mig över att mitt liv skulle vara fattigare än för den som äter många middagar på restaurang, reser själv med sin partner till NY eller landar ett fett jobb.
Men med barnen. Gud. Med barnen är jag helt hudlös. Och det tror jag att de allra flesta är? Jag minns att det i vår föräldragrupp fanns en förälder som nojade över att hennes dotter inte hade så mycket hår. Och ni som kommenterade i det förra inlägget berättade hur ni tycker att det kan vara jobbigt med både det ena och det andra när det gäller barnens utveckling.
Men det här är viktigt. När jag blir nedstämd över att mina barn inte pratar så är det inte för att jag vill vinna en tävling i att ha snabbast och bäst utvecklade barn. Jag vill bara inte att de ska halka efter, eller att de ska få problem som är på riktigt. Det är ju så svårt att veta när de är så här små. Det är som att jag fortfarande inte är helt säker på att de verkligen har kommit till mig och att allt är som det ska. Det är en djup oro som grundlades under alla år av längtan efter dem och alla misslyckade försök att bli förälder. Det är en sån typ av oro som omvandlas lite då och då för att aldrig riktigt släppa taget om mig.
Samtidigt är detta bara halva sanningen. För så som livet med små barn ser ut så är det ett enormt fokus på tidiga barn. Det här kan ni nog känna igen? "Mitt barn kan redan det eller det" säger föräldrar med stolthet i blicken, "hen är enormt tidig, pedagogerna på förskolan tror knappt att det är sant!". Det är som att det barnen kan är en förlängning av en själv. Att vi har så präktiga och mäktiga genpooler att våra barn kan gå vid nio månaders ålder, är helt blöjfria vid 20 månaders ålder eller äter all mat som ställs fram på bordet. Jag är säkert där själv och spänner ut mitt bröst då och då. Men det här är ett bedrägligt beteende för på baksidan om stoltheten finns också skammen då barnen inte är lika enormt framgångsrika. Om de inte sitter stadigt, inte klarar av att klättra, prata, klä på sig eller ens få tänder så blir det något som vi oroar oss för. Allra oftast helt i onödan. Men ibland, såklart, befogat.
Nå, nu har jag nog tänkt färdigt på detta. Jag ska hålla mig cool och vänta och se vad som händer. Pedagogerna på Olofs och Gretas förskola (som jag naturligtvis har ältat detta med, redan på första inskolningsdagen faktiskt, oh god så pinsamt) säger att det inte är något att oroa sig för. Att alla barn är olika. De sa allt det där som jag, som vi alla, redan vet men är ganska så bra på att glömma bort från tid till annan. I alla fall när det gäller oss själva eller våra barn.
