Jag är en av dom där. Dom där som inte bara gillar utan älskar Bruce Springsteen. En av dom där som man bara tycker är FÖR mycket dagar som dessa med hela bilagor tillägnade The Boss. När jag jobbade med en av Sveriges mest kända programledare var det här idolskapet en av hans största frågetecken runt mig. Hur kunde jag, som var sån fag hag och gaylover och feminist och allt det där älska en bredbent gubbrockare som Bruce? Well. Jag är en mycket mer komplex person än vad man kan tro. Har många bottnar och strängar och så vidare.
Men Bruce är den enda bredbenta gubbrockaren jag gillar, nej, älskar. Och jag älskar honom djupt. Han väcker något i mig som är rent och varmt och svårt sentimentalt. Det räcker med att jag tänker på Thunder road så vill ögonen tåras. Oklart varför, så det är väl precis det jag menar. Han väcker något i mig. Drömmen om allt som har varit och om hur allt skulle kunna bli kanske? Det är stort. Det hör ni ju.
I alla fall.
I julklapp fick jag en biljett till en av hans konserter nu i helgen. En jättebra plats dessutom. En overkligt bra plats till och med. En sån där som man ba: "hur ska man göra för att få sitta där?"-plats. Min syster hade tur och kom först in i biljettbokningssystemet där i slutet av förra året. Det är så det går till. På julafton blev jag jätteglad och hade inga problem att måla upp bilden av mig, mamma, pappa och min lillasyster tillsammans. Tillsammans med Bruce och Little Steven och åh det är ju så att man får hjärtan i ögonen.
Men så började det här datumet närma sig. Och den spända förväntan började allt mer övergå i någon slags ... olust? Till sist förstod jag: Jag kände att jag inte kunde, inte ville, inte var redo att vara så långt borta och så länge från mina barn ännu. Mesigt eller gulligt? Vi väljer att se det som något gulligt tycker jag.
Så nu är biljetten såld och när jag sitter här nu och lyssnar på Thunder road och tänker på min lillasyster och mamma och pappa så vill bara gråta. För jag vill så gärna gå nu på lördag att det nästan gör ont. Och samtidigt. Så hör jag mina barn andas och jag förstår att det inte går.
Den här kärleken jag känner är dubbel. Så så dubbel.
Men Bruce är den enda bredbenta gubbrockaren jag gillar, nej, älskar. Och jag älskar honom djupt. Han väcker något i mig som är rent och varmt och svårt sentimentalt. Det räcker med att jag tänker på Thunder road så vill ögonen tåras. Oklart varför, så det är väl precis det jag menar. Han väcker något i mig. Drömmen om allt som har varit och om hur allt skulle kunna bli kanske? Det är stort. Det hör ni ju.
I alla fall.
I julklapp fick jag en biljett till en av hans konserter nu i helgen. En jättebra plats dessutom. En overkligt bra plats till och med. En sån där som man ba: "hur ska man göra för att få sitta där?"-plats. Min syster hade tur och kom först in i biljettbokningssystemet där i slutet av förra året. Det är så det går till. På julafton blev jag jätteglad och hade inga problem att måla upp bilden av mig, mamma, pappa och min lillasyster tillsammans. Tillsammans med Bruce och Little Steven och åh det är ju så att man får hjärtan i ögonen.
Men så började det här datumet närma sig. Och den spända förväntan började allt mer övergå i någon slags ... olust? Till sist förstod jag: Jag kände att jag inte kunde, inte ville, inte var redo att vara så långt borta och så länge från mina barn ännu. Mesigt eller gulligt? Vi väljer att se det som något gulligt tycker jag.
Så nu är biljetten såld och när jag sitter här nu och lyssnar på Thunder road och tänker på min lillasyster och mamma och pappa så vill bara gråta. För jag vill så gärna gå nu på lördag att det nästan gör ont. Och samtidigt. Så hör jag mina barn andas och jag förstår att det inte går.
Den här kärleken jag känner är dubbel. Så så dubbel.