Höstblåsor och alla andra barnsjukdomar som jag vet så lite om

Vår lilla Greta har fått höstblåsor. Det är vad jag tror i alla fall. Tack och lov hade jag läst ordet på något socialt forum för bara några dagar sedan och gjorde snabbt kopplingen när Ulf kom upp från gården med en mycket ledsen liten flicka i förmiddags. Hon hade ätit en bit kiwi och det var det berömda droppen. På sidan av tungan har hon stora vita blåsor och allt verkar göra så ont för henne i munnen. Igår trodde jag att hon bara var trött och grinig på grund av tilltaget att vakna – och kliva upp – strax efter fem. Ibland tar det tid för trötta mammor att förstå att det finns nyanser i gnället. Men idag gjorde febern inträde i den lilla flickkroppen och den är jag ju bekant med. Men höstblåsor och det där andra konstiga hon hade för något år sedan: tredagarsfeber med prickar? Innan jag fick barn tror jag att jag aldrig ens hört talas om sjukdomarna.

Nå, vi gick ut en sväng på eftermiddagen eftersom det är vad man måste göra för att behålla sinnets fulla bruk när man har två barn som är två år hemma. Men Greta, vår lilla Greta, hon bara låg där i vagnen med tårar i ögonvrårna och sa "aj" lite då och då. Döm mig inte för hårt för att jag inte bara lät henne vara inne och hemma och sjuk. Frisk luft är bra för alla, även barn med höstblåsor, och hon var nedbäddad.

I alla fall.

I lekparken träffade vi en annan familj från vår gård där pappan i familjen, cirka fyrtio år, var den som hade råkat ut för höstblåsorna i deras familj. Och han hade drabbats hårt med blåsor över både händer och fötter och mun och svalg. Han sa att han aldrig hade haft så ont i halsen i hela sitt liv som när han försökte svälja med de där förbannade blåsorna i vägen. Och jag tänkte på vår lilla Greta. Så ont som hon har och så lite hon förstår om mediciner och hur bra dom kan hjälpa. 

Att vara liten och sjuk måste vara så obegripligt. Att vara vuxen med ett sjukt barn är bara oerhört svårt. Att stå vid sidan om och inte kunna hjälpa eller förklara tillräckligt övertygande att allt det hemska kommer att gå över. Jag säger inte att det är synd om mig, för det är Greta som det är synd om. Men det är plågsamt för oss alla. När en i familjen inte är i balans påverkar det övriga tre. När en inte sover bra sover ingen bra, och nu tar vi oss bara genom dagen.

Hoppas att allt är bättre imorgon. Det är det enda jag kan hoppas på. Det enda jag kan göra.