Det är en motsats inte sant? Barn och alkohol är två ord som bara inte går ihop hur man än vänder och vrider på saken. Men att vara en person som verkligen gillar vin, äh, inte bara vin jag tycker om allt som har med alkohol att göra: fernet, calvados, snaps, öl, fransk cider, champagne ågud champagne och listan bara pågår – det har ju inte ändrats bara för att två ljuvliga små individer berikat mitt liv.
Nu är jag visserligen inte en person som gillar själva berusningen så mycket längre. Förut kunde det gott vara så men nu är det mest smaken jag älskar. Ostron och champagne, mustiga grytor och rött vin, sill och snaps och gudars vad jag tycker att allt det där hör ihop. Men att sätta sig med ett glas bara för att gör jag inte längre. Jag orkar inte bli bakis och jag orkar inte heller bli full och yr.
Och det här är något jag funderar allt mer på. För lika trevligt och gott som det kan vara med alkohol, lika moraliskt tveksamt kan jag också tycka att det är, eller snarare: har blivit och än mer kommer att bli. Att jag och Ulf ganska ofta dricker ett glas vin på fredagar till middagen tillsammans med barnen har blivit något som skaver i mig en aning. Än är de så små att de inte riktigt förstår vad det är vi har i våra glas men vad är det för signaler som jag vill skicka till mina barn? Sånt går jag runt och tänker på. Jag vet att många väljer att dricka sitt glas vaddetnuär efter att barnen har somnat men jag tror inte att jag kommer att bli en sån för det är liksom inte på det sättet som jag är ute efter mitt glas vin. Jag vill ha det till maten och jag vet att jag aldrig (nåja, sällan) spårar och blir dragen. Ändå tycker jag att det är klurigt det här. Och jag vet inte om det är jag som tycker detta eller om dessa tankar har att göra med de starkt moraliska rösterna som är så väldigt på det klara att man inte kan dricka med barn i närheten. Det känns också som att de som har en nolltolerans är så mycket mer på kloksidan än de som förespråkar föräldraskap med vin.
Hur tänker ni på det här med alkohol och barn? Och nu menar jag inte om man ska bli full med barnen för det ska man ju så klart inte. Men alla de där små goda trevliga glasen. Det där himla vinet som blivit något som symboliserar vuxenlivet. Att vi fortfarande har ett sådant också menar jag. Hur tänker ni där?
Nu är jag visserligen inte en person som gillar själva berusningen så mycket längre. Förut kunde det gott vara så men nu är det mest smaken jag älskar. Ostron och champagne, mustiga grytor och rött vin, sill och snaps och gudars vad jag tycker att allt det där hör ihop. Men att sätta sig med ett glas bara för att gör jag inte längre. Jag orkar inte bli bakis och jag orkar inte heller bli full och yr.
Och det här är något jag funderar allt mer på. För lika trevligt och gott som det kan vara med alkohol, lika moraliskt tveksamt kan jag också tycka att det är, eller snarare: har blivit och än mer kommer att bli. Att jag och Ulf ganska ofta dricker ett glas vin på fredagar till middagen tillsammans med barnen har blivit något som skaver i mig en aning. Än är de så små att de inte riktigt förstår vad det är vi har i våra glas men vad är det för signaler som jag vill skicka till mina barn? Sånt går jag runt och tänker på. Jag vet att många väljer att dricka sitt glas vaddetnuär efter att barnen har somnat men jag tror inte att jag kommer att bli en sån för det är liksom inte på det sättet som jag är ute efter mitt glas vin. Jag vill ha det till maten och jag vet att jag aldrig (nåja, sällan) spårar och blir dragen. Ändå tycker jag att det är klurigt det här. Och jag vet inte om det är jag som tycker detta eller om dessa tankar har att göra med de starkt moraliska rösterna som är så väldigt på det klara att man inte kan dricka med barn i närheten. Det känns också som att de som har en nolltolerans är så mycket mer på kloksidan än de som förespråkar föräldraskap med vin.
Hur tänker ni på det här med alkohol och barn? Och nu menar jag inte om man ska bli full med barnen för det ska man ju så klart inte. Men alla de där små goda trevliga glasen. Det där himla vinet som blivit något som symboliserar vuxenlivet. Att vi fortfarande har ett sådant också menar jag. Hur tänker ni där?