Det känns som att jag inte har något skinn kvar i munnen. Jag har ätit alldeles för många lakritskarameller med salt utanpå. Ni förstår. Sedan vi kom ut till viken har jag och Ulf tappat vår matlagningsmojo. Allt vi rört vid har blivit fel: konstiga smaker, för torrt, för såsigt, för salt, för okryddat. Därav kompensationen, och överdoseringen, av saltlakrits.
Och så läser jag Hemingway. Han skriver om att han skriver en roman där karlarna dricker och hur det gör honom törstig. Så han beställer in rom och den smakar underbart och följden blir, naturligtvis, att jag också blir sugen. På rom. Jag som inte ens dricker det sen den där kvällen på skånska landsbygden då min vän ville säga upp bekantskapen och ta en buss hem mitt i natten. Han gjorde aldrig det. Tog någon buss alltså utan han sov av sig ruset och morgonen efter var vi vänner igen. Vi är vänner än och jag dricker alltså inte rom. Men nu har suget väckts av Hemingway. Vi får se hur det blir med det där.
Idag hade vi besök i viken. Två himla trevliga tvillingföräldrar (med tillhörande urgulliga flickor) som vi lärt känna, eller snarare, håller på att lära känna. Vi åt torr kyckling (ja det var ju det där med den försvunna mojon) och pratade om hur det är att börja jobba igen. Sofia, som mamman heter, började nämligen i måndags. Hon sa att det var bra på det sättet att det är skönt att få vara bara vuxen igen men att det också är oskönt på det sättet att man blir så trött på ett annat sätt av att använda hjärnan igen. Att jobba med små tvillingar hemma innebär alltså en dubbel utmattning. Både den mentala och den fysiska. Men man vänjer sig nog? Allt brukar vara tyngst i början. Hur som helst så väckte hennes air runt hela det här jobbandet ett litet sug hos mig. Att jobba, att få vara den Erika igen. Det kommer att bli fint.
Men det är sen. Nu är nu, och solen skiner åter igen på vår stuga. Dagen som varit grå är nu kvällssolsmagisk. Ah, ljuset om kvällarna. Så varmt och så lovande. Det gör mig romantisk i sinnet. Den känslan ska jag slösa på Ulf. Det finns ingen bättre att lägga alla sina såna känslor på. Inte för mig i alla fall.