Ibland blir jag avundsjuk på…

Först tänkte jag skriva att jag mycket sällan blir avundsjuk för jag är liksom inte byggd sån. Men det är klart att jag kan bli det. Men när jag fick Olof och Greta var det som att all svart avundsjuka gick över. Den typen av avund jag kände under åren då jag och Ulf längtade efter barn kommer jag aldrig känna igen. Och för det är jag så tacksam att jag gråter. Men okej. Det finns grader. Nu kan jag kan avundas dom som har hittat rätt, eftersom jag känner att jag inte har det. Nu menar jag inte kärlek och familj, materiella ting och resor, livsstil ni vet – där blir jag typ inte avundsjuk för där har jag allt kan kan önska och mer än så. Men när det gäller jobb och boende känner jag väl att jag kanske inte har hittat helt hem ännu. Där letar jag än. Och då öppnar det upp för avund.

Allra oftast blir jag avundsjuk på mig själv. Faktiskt. Jag har en förmåga att kunna känna väldigt mycket för saker (vilket kan vara ganska dåligt/jobbigt också). Och när jag är med Ulf och Olof och Greta och vi har det bra. Då är det så bra att jag blir avundsjuk på mig själv. Som i fredags när vi var på Naturhistoriska och allt var varmt och tryggt och spännande, eller förra helgen då vi var i en kyrka och lyssnade på orgelmusik och körsång och allt var så stilla och vackert, eller vid middagen idag som var sensationellt god och vi alla åt bra och var i harmoni med varandra ... då blir livet så stort att jag nästan tappar greppet samtidigt som jag känner allt så starkt. Då blir jag avundsjuk på mig själv. Jag vill aldrig sluta känna så.