Nu är jag redan sedan tidigare ett stort fan av både texmex och Texas Longhorns mat. Och att denna rätt dessutom kom till min dörr med ett bud kanske ni också kan ha med er in i läsningen, om ni vill? Men alltså. Alltså! Jag älskar chili och då menar jag älskar och långkokschili. Jag har ett favoritrecept och även ett halvt om halvt eget påhitt som är helt magiskt god. Mitt favoritrecept har till och med varit med i radio, har jag berättat om det? Så här gick det till: jag gav receptet till Magnus Uggla som jag jobbade med då. Han bestämde sig för att testa att göra den och vi hade några episka telefonsamtal under tiden. Det ringdes från köttdisken på ica, från chilisåshyllan och från spisen. Det hela avslutades med ett kort men kärnfullt sms: "Jag är kung i köket!" och några dagar senare pratade vi om denna chili i radio, i det program som vi jobbade med ihop med då, och gud vilken tråkigt återberättad och meningslös story men jaja. Tillbaka till chilin och min kärlek till denna.
För, som sagt, jag älskar verkligen chili men det är inte så ofta som jag orkar göra en. Det tar lång tid och på något vis är det som att den där tiden aldrig riktigt finns längre. Jag blev därför både upplivad och nyfiken när påsen som budet kom med visade sig innehålla något som hette Texas Chili, som i sin tur visade sig vara en chili utan bönor som består av nötkött som kokats i flera timmar tillsammans med chilifrukter, öl och choklad. Jag repeterar tidigare känslouttryck: Alltså!
I helgen åt vi den, som rekommenderat, i tortillabröd med deras salsa, jalapeno cheese sauce och guaccamole. Dessutom snabbpicklade vi rödlök och HERREGUD vad gott det var. Jag är fortfarande helt tagen. För restaurangmat hemma. Finns det något bättre för den restaurangmatslängtande mamman och pappan? Jag tror inte det. Och se där. Ett enkelt middagstips så där på en onsdag i december.