SOM barnen saknar sin mormor. Det första båda två gjorde i morse var att gå in i gästrummet för att kontrollera om hon var där. Besvikelsen gick tydligt att läsa i deras ansikten.
- Va mommo?
- Hon är hemma i Hörnefors och jobbar.
- Jaha, var deras svar men med ett tonfall som skvallrade om en total oförståelse inför prioriteringen.
När vi hämtade barnen på förskolan frågade pedagogerna om Greta och Olof möjligtvis hade spenderat en del tid med sin mormor under lovet? Det hade nämligen varit ett väldigt tjattrande om mommo hela dagen (och för ordningens skull även om lila som är Gretas favoritfärg och hammarhaj som är Olofs favorithaj).
Och när vi nu räknar upp saker här hemma, vilket är vad vi gör under stora delar av vår dag nu för tiden, så är mormor nu en lika självklar del som mamma, pappa, Olof och Greta. Moster Annika (vars namn de säger genom att göra tre klickljud med tungan), faffa och faaa (som är morfar) är också oftast med när saker ska räknas upp och beskrivas.
Men det är MOMMO som gäller framför allt. Som är ständigt närvarande i sin frånvaro. Det är ju skräp det här att vi bor sextio långa mil från varandra. Skräp!