Allt började redan hemma. Det är ju en besvärlig årstid detta. Med tusen plagg som ska på gånger två, nej, gånger tre för även jag behöver ju kitta mig för en morgonpromenad när snön faller som den gör idag. Att klä på barnen för att gå ut är den sämsta saken vi gör under en dag tillsammans. Tveklöst. Alla blir varmare, svettigare och grinigare för varje plagg som åker på. Humöret dalar, sakta men åh så säkert. På oss alla.
Till sist befann jag mig i alla fall ute på gatan. Med ett barn som vägrade vantar och ett som vägrade både vantar och mössa. Och ni vet. Man orkar inte. Man orkar bara inte. Man hoppas att snön som yr från alla håll, som till och med tycks komma nedifrån, ska få barnens vett att vakna till. Men så gör den inte det. Just den här dagen gick det ändå att tvinga på en mössa men den gråten som kommer av att man tvingar sitt barn till något kommer jag aldrig att komma över. Även om jag vet att det jag gör är det bästa för situationen så går detta ändå mot alla mina principer. Man ska aldrig tvinga någon till något. Redan här är jag alltså rätt mentalt nednött. Jag känner mig både ilsken och usel i en sällsynt icke avundsvärd kombination.
När jag kommit ungefär halvvägs till förskolan kommer så den lönndryga backjäveln. Den är jobbig att ta sig upp för även när det är barmark. Idag var det nysnö på ett halkigt underlag. Minnesbilder från tidigare vintrar kom till mig. Hur jag kämpade fram vagnen som var tungstyrd i modd redan när barnen bara var fyra månader. Addera trettio kilo på det och jag höll på att ge upp. Alla mina muskler skrek SLUTA men att vara en mamma som inte orkar ta sina barn till förskolan, nej men, den öppningen finns inte i det här livet.
Tack och lov kommer det en mildare nedförsbacke efteråt och jag hann återhämta mig lite. Men sen. Två uppförsbackar till och jag fick verkligen koncentrera mig allt vad jag kunde för att inte börja gråta. Någonstans mitt på Fredhällsparken blev tvingad att inse att jag visst har blivit en mamma som inte orkar ta mina barn till förskolan. Inte dagar som dessa i alla fall. Så barnen fick hoppa ur vagnen och gå. Ja, sån var planen i alla fall. Men gissa vad. Det funkade inte det heller. Och i valet mellan att inte komma någonstans alls och pressa min kropp ytterligare lite grann så plockade jag fram någon slags reservkraft och på ren frustration tog jag barnen till den park där de skulle lämnas. När jag kom fram ångade glasögonen igen men kampen om vantarna gick i alla fall smidigt.
Sedan ser jag hur ögonen långsamt fylls av tårar på det ena barnet. Så klart. Mamma, mamma, mamma. Vi kramas och pratar om dagen och säger att vi är vänner och att vi älskar varandra. Men det är bara en sån morgon. Mamma! Allt högre. Till sist var halsen som en visselpipa av total desperation. Här öppnar sig avgrunden men det enda jag kan göra är att gå. Bara gå. Och lita på det jag vet: att dom har det bra. Att allt kommer att gå över inom några minuter och att det här är en av de ventiler som dom och vi har.
Så jag lämnade parken men med deras gråt ringades i öronen blir livet tungt.
Det värsta med helveteslämningar är att dom förstör så väldigt mycket. Det var en sån där lämning som fick mig att ifrågasätta allt i hela livet. Jag grät hela vägen hem.
Efter en stund kom ett sms om att barnen var glada och att allt var bra igen. Dom är ju bra på sånt. Att ta sig vidare. Själv ligger jag fortfarande här och blöder.
Till sist befann jag mig i alla fall ute på gatan. Med ett barn som vägrade vantar och ett som vägrade både vantar och mössa. Och ni vet. Man orkar inte. Man orkar bara inte. Man hoppas att snön som yr från alla håll, som till och med tycks komma nedifrån, ska få barnens vett att vakna till. Men så gör den inte det. Just den här dagen gick det ändå att tvinga på en mössa men den gråten som kommer av att man tvingar sitt barn till något kommer jag aldrig att komma över. Även om jag vet att det jag gör är det bästa för situationen så går detta ändå mot alla mina principer. Man ska aldrig tvinga någon till något. Redan här är jag alltså rätt mentalt nednött. Jag känner mig både ilsken och usel i en sällsynt icke avundsvärd kombination.
När jag kommit ungefär halvvägs till förskolan kommer så den lönndryga backjäveln. Den är jobbig att ta sig upp för även när det är barmark. Idag var det nysnö på ett halkigt underlag. Minnesbilder från tidigare vintrar kom till mig. Hur jag kämpade fram vagnen som var tungstyrd i modd redan när barnen bara var fyra månader. Addera trettio kilo på det och jag höll på att ge upp. Alla mina muskler skrek SLUTA men att vara en mamma som inte orkar ta sina barn till förskolan, nej men, den öppningen finns inte i det här livet.
Tack och lov kommer det en mildare nedförsbacke efteråt och jag hann återhämta mig lite. Men sen. Två uppförsbackar till och jag fick verkligen koncentrera mig allt vad jag kunde för att inte börja gråta. Någonstans mitt på Fredhällsparken blev tvingad att inse att jag visst har blivit en mamma som inte orkar ta mina barn till förskolan. Inte dagar som dessa i alla fall. Så barnen fick hoppa ur vagnen och gå. Ja, sån var planen i alla fall. Men gissa vad. Det funkade inte det heller. Och i valet mellan att inte komma någonstans alls och pressa min kropp ytterligare lite grann så plockade jag fram någon slags reservkraft och på ren frustration tog jag barnen till den park där de skulle lämnas. När jag kom fram ångade glasögonen igen men kampen om vantarna gick i alla fall smidigt.
Sedan ser jag hur ögonen långsamt fylls av tårar på det ena barnet. Så klart. Mamma, mamma, mamma. Vi kramas och pratar om dagen och säger att vi är vänner och att vi älskar varandra. Men det är bara en sån morgon. Mamma! Allt högre. Till sist var halsen som en visselpipa av total desperation. Här öppnar sig avgrunden men det enda jag kan göra är att gå. Bara gå. Och lita på det jag vet: att dom har det bra. Att allt kommer att gå över inom några minuter och att det här är en av de ventiler som dom och vi har.
Så jag lämnade parken men med deras gråt ringades i öronen blir livet tungt.
Det värsta med helveteslämningar är att dom förstör så väldigt mycket. Det var en sån där lämning som fick mig att ifrågasätta allt i hela livet. Jag grät hela vägen hem.
Efter en stund kom ett sms om att barnen var glada och att allt var bra igen. Dom är ju bra på sånt. Att ta sig vidare. Själv ligger jag fortfarande här och blöder.