Mina fötter nuddar väggen. Jag har dom i högläge, inte för att jag måste utan för att det är skönt. I rummet intill sover Olof och Greta och snart ska jag göra dom sällskap.
Vi är på ett vandrarhem på den sydligaste delen av höga kusten. Här finns inget internet så det här är ett meddelande från igår. Från då, det som redan är historia och ett minne. Ett fint minne. Med storslagen natur runt varje krök. Tänk att vi åkt förbi allt detta vackra så många gånger utan att ha en aning. E4:an är snabb men det är på bekostnad av skönheten.
Det här gången har vi valt att åka norrut till mina föräldrar via mindre vägar och det kommer nog att bli fantastiskt. Som det här stället alltså. Utan internetmottagning men med får och höns. Och med rum som har kvinnonamn enbart, en homage till alla de kvinnor som bott här tidigare. Det här var nämligen ett vilohem för utarbetade husmödrar förr. Men nu är det alltså vandrarhem och vi bor i Rebeckas rum.
Restaurangen här är också bra. Snygg inredning typ precis så där som man vill ha det just nu. Och middagen var fantastisk. Rimmad lax med parmesancreme och rostade pumpakärnor, på en salladsbädd med de sötaste tomater jag ätit. Min mission detta år att lära mig att äta lax firade denna dag triumfer.
Men okej. Djuren. Olof älskade dom. Fåren som bräkte, hönsen som pickade och den jättestora hunden Bengt. En Bracco Italiano. Men Greta blev stel som en pinne. Vad var allt det där oberäkneliga för något? tycktes hon tänka. När Bengt kom nära klamrade hon sig fast så hårt i min hals att jag trodde att hon skulle försvinna in i mig. Lilla Greta. Vi måste jobba lite på det där med djuren förstår jag.
Annars syns allt vara en svingande bra start på vår andra del av semestern. En av killarna som äger det här stället vi är på är tvilling själv. Han och Olof tycktes få en genuin kontakt. Det är så fint det där. Att speciella personer kan dyka upp överallt om man bara låter det hända. Även om man bara är tio månader. Speciellt om man är tio månader.
Vi är på ett vandrarhem på den sydligaste delen av höga kusten. Här finns inget internet så det här är ett meddelande från igår. Från då, det som redan är historia och ett minne. Ett fint minne. Med storslagen natur runt varje krök. Tänk att vi åkt förbi allt detta vackra så många gånger utan att ha en aning. E4:an är snabb men det är på bekostnad av skönheten.
Det här gången har vi valt att åka norrut till mina föräldrar via mindre vägar och det kommer nog att bli fantastiskt. Som det här stället alltså. Utan internetmottagning men med får och höns. Och med rum som har kvinnonamn enbart, en homage till alla de kvinnor som bott här tidigare. Det här var nämligen ett vilohem för utarbetade husmödrar förr. Men nu är det alltså vandrarhem och vi bor i Rebeckas rum.
Restaurangen här är också bra. Snygg inredning typ precis så där som man vill ha det just nu. Och middagen var fantastisk. Rimmad lax med parmesancreme och rostade pumpakärnor, på en salladsbädd med de sötaste tomater jag ätit. Min mission detta år att lära mig att äta lax firade denna dag triumfer.
Men okej. Djuren. Olof älskade dom. Fåren som bräkte, hönsen som pickade och den jättestora hunden Bengt. En Bracco Italiano. Men Greta blev stel som en pinne. Vad var allt det där oberäkneliga för något? tycktes hon tänka. När Bengt kom nära klamrade hon sig fast så hårt i min hals att jag trodde att hon skulle försvinna in i mig. Lilla Greta. Vi måste jobba lite på det där med djuren förstår jag.
Annars syns allt vara en svingande bra start på vår andra del av semestern. En av killarna som äger det här stället vi är på är tvilling själv. Han och Olof tycktes få en genuin kontakt. Det är så fint det där. Att speciella personer kan dyka upp överallt om man bara låter det hända. Även om man bara är tio månader. Speciellt om man är tio månader.