Det blev mer av ångest- än drömscenariot i simhallen. När vi kom fram, en kvart efter öppnande, var det redan smockfullt i alla bassänger. Alla mina instinkter sa åt mig att jag borde fly, för att befinna sig halvnaken bland femtiotusen andra människor där det samtidigt pumpas hög musik pga vattenaerobicspass i poolen intill, det är så nära helvetet man kan komma för en med så klena nerver som jag har.
Men så såg jag glittret i Gretas och Olofs ögon. Den helt oförställda glädjen av att känna vatten runt sina armar och ben. Och plötsligt befann jag mig i någon slags zon. En zon där allt annat än Oggi tonades bort och jag svär, jag kände hur jag blev en ny sorts kvinna. En sån som gör vad tusan som helst för att få se det här glittret i mina barns ögon. Till och med står halvnaken mitt bland tusen andra vuxna som bara har ögon för sina barn. Touché ångesten!
Det är väl inte så att jag längtar efter att få göra det igen. Men fler turer till simhallen på en helg? Amen kanske. Det är inte en helt stängd dörr i alla fall.
Men så såg jag glittret i Gretas och Olofs ögon. Den helt oförställda glädjen av att känna vatten runt sina armar och ben. Och plötsligt befann jag mig i någon slags zon. En zon där allt annat än Oggi tonades bort och jag svär, jag kände hur jag blev en ny sorts kvinna. En sån som gör vad tusan som helst för att få se det här glittret i mina barns ögon. Till och med står halvnaken mitt bland tusen andra vuxna som bara har ögon för sina barn. Touché ångesten!
Det är väl inte så att jag längtar efter att få göra det igen. Men fler turer till simhallen på en helg? Amen kanske. Det är inte en helt stängd dörr i alla fall.