Den här veckan har varit rekordspäckad med att leva och göra saker. Vi har varit i Hummelviken, firat bröllopsdag på Marholmen, haft tvillingföräldrarna Sofia och Magnus (och deras döttrar) på besök, åkt till Singö och hälsat på Katarina och Christian (och deras döttrar), åkt på road trip, bott på vandrarhem och ätit middag på restaurang, hälsat på min mormor och till sist landat hos mina föräldrar i Hörnefors. Att vi farit runt som humlor och pollinerat hela Sverige är nog anledningen till att jag inte kan säga om det har hänt något särskilt i barnens utveckling under den här veckan.
Eller jo! En sak kan jag säga. De kan klappa händerna nu! Och när vi sjunger kvällsrutinssången om deras kroppar som är så liten men ändå har allt så blinkar och vinkar de med oss när texten kommer till det stället. Så. Himla. Adorable!
Annars är det tomt i mitt huvud. Men jag måste bara säga att både Greta och Olof är glada och gulliga och det var så roligt att åka långt i bil med dom igen. Senast vi gjorde det var dom åtta månader och då det var två HELT andra bebisar. Nu är dom tåliga och tålmodiga och det känns inte som att det är några problem att resa. Inte ens svinlångt med bil. Det enda jobbiga (vilket iofs är megajobbigt) är det att dom är så otroligt mobila och klättrar och kryper och är precis överallt och att resten av världen inte alls är babysäkrad. Fy tusan vad jag är utmattad nu. Att ständigt, hela tiden, passa på två små barn så att de inte tar sönder något eller gör illa sig är det tuffaste jag gjort någonsin tror jag. Tur att de är så rackarns söta. Och tur att vi är några stycken som kan hjälpas åt nu. Skönt. Tur. Lyckligt. Bra. Ja, allt sånt.