De senaste dagarna har Olof och Greta fått för sig att vakna klockan fem på morgonen. Alltså noll fem noll noll. Det är inte okej. Det är inte okej någonstans.
Detta har lett till att jag och Ulf har gått runt som i en dimma den senaste halvveckan. Vi har känt oss både fulla och bakfulla i en osannolikt ohärlig kombination. Jag har varit så trött att det inte känts verkligt. Inte någonting av det här livet. Jag höll på att bli så kocko i huvudet att jag fick för mig att jag inte visste om jag var vaken eller sov. Och om det var så att allt det här, hela livet med Olof och Greta, bara var en dröm. Det blev faktiskt lite obehagligt. Och olyckligt. För tänk om jag bara drömde, och att de inte fanns på riktigt? Jag frågade Ulf om han kunde hjälpa mig men han bara skakade på huvudet. För trött, sa hans tomma blick.
Så jag tänkte efter. Letade lite logik mitt i all det hela. Och jag kom fram till att det inte var rimligt att tro att allt det här bara var en dröm. Det är ett lite för långt och lite för detaljerat liv jag kan minnas och återberätta. Så. Jag satte punkt där med slutsatsen att jag alltså är vaken och lever. Men att jag också har ett promblemus gigantikus.
Allt började efter vår resa till Köpenhamn och helgen i Hummelviken. När vi var iväg sov de som vanligt. De vaknade tidigt, ungefär vid sex – halv sju, men det är ändå sovmorgon i jämförelse med att vakna när digitalklockan fortfarande har en fyra innan de två sista siffrorna. Det var sen, när vi kom hem, som morgontortyren startade. Eller. Morgonkvittret snarare. För det är två rysligt glada och charmanta lejonungar som ropar på vår uppmärksamhet ungefär samtidigt som tidningsbudet rasslar förbi.
I alla fall. Efter visst funderande igår kväll la vi ihop ett och ett. Sovrummet hemma är för ljust. Sovrummen på hotellen och i Hummelviken hade/har mörkläggningsmöjligheter. Vi måste alltså få till ett mörkare sovrum! Heureka!
(Parentes: Ja. Ni hör ju vilka genier vi har blivit av bristen på sömn.)
Men när vi nu stod med lösningen framför oss spred sig desperationen snabbt i familjen. Klockan var ju kväll och vem har ett par mörkläggningsgardiner liggandes i en låda liksom? Jo. Tydligen vi. I en låda hittade nämligen Ulf ett par mörkläggningsgardiner som han sytt för några år sedan! Så medan barnen sov smög Ulf upp gardinerna. Och i morse vaknade dom strax innan sex. Strax innan sex! Och då pga en poopblöja (och när den ena vaknar ser den oftast till att även den andra vaknar om någon undrar). Men ändå. Poopiedyper strax innan sex! Utropstecken!
Den stora kärleken jag känner till mörkläggningsgardiner alltså. Nästan exakt precis lika stor som den jag känner för Ulf. Mörkläggningsgardinskungen som jag kallar'n nu för tiden.
Detta har lett till att jag och Ulf har gått runt som i en dimma den senaste halvveckan. Vi har känt oss både fulla och bakfulla i en osannolikt ohärlig kombination. Jag har varit så trött att det inte känts verkligt. Inte någonting av det här livet. Jag höll på att bli så kocko i huvudet att jag fick för mig att jag inte visste om jag var vaken eller sov. Och om det var så att allt det här, hela livet med Olof och Greta, bara var en dröm. Det blev faktiskt lite obehagligt. Och olyckligt. För tänk om jag bara drömde, och att de inte fanns på riktigt? Jag frågade Ulf om han kunde hjälpa mig men han bara skakade på huvudet. För trött, sa hans tomma blick.
Så jag tänkte efter. Letade lite logik mitt i all det hela. Och jag kom fram till att det inte var rimligt att tro att allt det här bara var en dröm. Det är ett lite för långt och lite för detaljerat liv jag kan minnas och återberätta. Så. Jag satte punkt där med slutsatsen att jag alltså är vaken och lever. Men att jag också har ett promblemus gigantikus.
Allt började efter vår resa till Köpenhamn och helgen i Hummelviken. När vi var iväg sov de som vanligt. De vaknade tidigt, ungefär vid sex – halv sju, men det är ändå sovmorgon i jämförelse med att vakna när digitalklockan fortfarande har en fyra innan de två sista siffrorna. Det var sen, när vi kom hem, som morgontortyren startade. Eller. Morgonkvittret snarare. För det är två rysligt glada och charmanta lejonungar som ropar på vår uppmärksamhet ungefär samtidigt som tidningsbudet rasslar förbi.
I alla fall. Efter visst funderande igår kväll la vi ihop ett och ett. Sovrummet hemma är för ljust. Sovrummen på hotellen och i Hummelviken hade/har mörkläggningsmöjligheter. Vi måste alltså få till ett mörkare sovrum! Heureka!
(Parentes: Ja. Ni hör ju vilka genier vi har blivit av bristen på sömn.)
Men när vi nu stod med lösningen framför oss spred sig desperationen snabbt i familjen. Klockan var ju kväll och vem har ett par mörkläggningsgardiner liggandes i en låda liksom? Jo. Tydligen vi. I en låda hittade nämligen Ulf ett par mörkläggningsgardiner som han sytt för några år sedan! Så medan barnen sov smög Ulf upp gardinerna. Och i morse vaknade dom strax innan sex. Strax innan sex! Och då pga en poopblöja (och när den ena vaknar ser den oftast till att även den andra vaknar om någon undrar). Men ändå. Poopiedyper strax innan sex! Utropstecken!
Den stora kärleken jag känner till mörkläggningsgardiner alltså. Nästan exakt precis lika stor som den jag känner för Ulf. Mörkläggningsgardinskungen som jag kallar'n nu för tiden.