Min vän har två små barn. Utanför hennes barns förskola står det nu poliser med hjälmar och automatvapen. Utanför. Deras. Barns. Förskola! Ord som barn och förskola ska aldrig någonsin behöva samsas i samma mening som poliser med automatvapen. Men för mina vänner är det här en verklighet nu. Och jag kan inte ta in detta. Det är för overkligt. Det är för sjukt. Att en förskola behöver den typen av skydd är så vedervärdigt att jag går sönder inuti.
När jag försöker föreställa mig poliser utanför Olofs och Gretas förskola, poliser som är satta där eftersom riskerna för mina barns säkerhet och deras liv är för stora. Då går jag sönder. Allt brister och jag bara gråter. För jag förstår inte hur en värld kan bli så hård att två små barn och alla deras förskolekamrater behöver skyddas av poliser med automatvapen. Jag kan inte förstå att någon kan behöva den här typen av skydd överhuvudtaget men herregud det handlar om BARN här.
Min vän är judinna och hon har en dotter som snart ska fylla två. Hon hade farmor som också hade en liten dotter. En liten flicka som mördades två år gammal framför ögonen på henne i dödslägret Majdanek.
Och jag gråter för jag känner mig så satans hjälplös. Vi vet ju allt detta och ändå behöver mina vänners barn skyddas av poliser med automatvapen. Hoten är så verkliga. Att vårt förflutna håller på att bli våra barns framtid, och på så många sätt redan är här, är så fasansfullt att jag knappt kan andas.
Så här skrev Sarah Dawn Finer igår och jag kan inte formulera mig bättre så jag lånar hennes ord:
När jag försöker föreställa mig poliser utanför Olofs och Gretas förskola, poliser som är satta där eftersom riskerna för mina barns säkerhet och deras liv är för stora. Då går jag sönder. Allt brister och jag bara gråter. För jag förstår inte hur en värld kan bli så hård att två små barn och alla deras förskolekamrater behöver skyddas av poliser med automatvapen. Jag kan inte förstå att någon kan behöva den här typen av skydd överhuvudtaget men herregud det handlar om BARN här.
Min vän är judinna och hon har en dotter som snart ska fylla två. Hon hade farmor som också hade en liten dotter. En liten flicka som mördades två år gammal framför ögonen på henne i dödslägret Majdanek.
Och jag gråter för jag känner mig så satans hjälplös. Vi vet ju allt detta och ändå behöver mina vänners barn skyddas av poliser med automatvapen. Hoten är så verkliga. Att vårt förflutna håller på att bli våra barns framtid, och på så många sätt redan är här, är så fasansfullt att jag knappt kan andas.
Så här skrev Sarah Dawn Finer igår och jag kan inte formulera mig bättre så jag lånar hennes ord:
We all have a responsibility to remind the world and our children to stop the hate. We all ALL one race. The HUMAN race. Don't try to separate us by claiming that our nationalities, gender, religion or who we fall in love with makes us different. We all have to stand up for human rights and make our love drown the hate. Love for all humans, for we are one. Stand up for the homeless, for the starving, for the children, for the refugees, for the men and women and children who live in fear all over the world for simply being who they are. Human. Please dare to show that we stand for love. Not hate.