Trött och olyckligt kär

Barnen har varit hemma från förskolan även idag för att vi ska passera 48-timmarsrekommendationen. Dom har varit pigga och glada medan jag har mått lite kymigt. Det är så lätt att bli inbillningssjuk efter några dagar med en sjuka i hemmet för jag gissar att min diagnos ligger närmare trötthet än riktigt sjukdom.

Varför är jag då så trött?

Förutom det uppenbara med att vi har haft två små barn som varit sjuka här hemma om varandra i typ en vecka och samtidigt haft två små barn som inte har varit så särskilt sjuka om varandra men i behov av stimulans etc så har jag också gått och blivit upp över öronen kär. I ett radhus. Och det tar på krafterna att vara kär i något som man vet att man inte kan få. För nej, den här gången går det inte. Jag hittade det av en slump igår och omvisningen har redan varit och jag vet inte ens om vi har råd med det eller om banken skulle gå med på att låna oss pengarna till det. För det var ett dyrt ett, radhus-uspen till trots. Processen att köpa ett nytt hem är ju ganska omständligt om man låter förnuftet råda. Först borde vi sälja vårt sommarställe för att få loss de pengar som ligger i det. Sen borde vi prata med banken om hur stort lån de kan gå med på att ge oss. Sen borde vi börja titta på nästa boende.

Men så kommer dom där känslorna in i spelet. Dom som blir alldeles knäsvag av ljuset som faller in genom fönstret i vardagsrummet. Som ser hur Olof och Greta kommer in genom ytterdörren och springer upp för trapporna till sina rum och hjärtat ba bo-bom.

Idag åkte jag dit (under omskrivningen att barnen behövde sova en stund och att de nog gjorde det bäst i bilen) bara för att se vad det är för något som vi inte har en möjlighet att köpa just nu och jag förstår ju själv vilken galen person jag har utvecklats till att bli. Men fasen ändå. Fasen vad fint det var.