För ett år sedan var jag jättegravid. Stor som ett hus. Jag mådde inte så bra tyvärr för det var hemskt tungt och besvärligt att bära er. Jag är inte så himlarns stor i mig själv förstår ni och ni växte och frodades på det sätt man önskar att bebisar ska göra. Det var ju bara det att jag hade båda er i magen samtidigt. Så det blev tungt. Sen hade jag sammandragningar precis hela tiden. När ni blir tillräckligt stora ska jag förklara vad det är men det var i alla fall dom som var besvärliga för mig. För att bära på er, och vänta på er, hur jobbigt det än var var en gåva. Som vi längtade efter er i juli förra året. Herre gud.
Och nu är ni här och har alltså snart varit hos oss i snart ett år och ni är två helt fantastiska individer. Så olika varandra och samtidigt så lika. Det är också vad folk säger när de träffar er. Att ni på ett sätt är lika varandra men att ni också inteär det om man tittar lite närmare. Det första är att du är så mycket större Olof. Redan när ni föddes vägde du mer än Greta och det har hållit i sig proportionerligt. Du väger ungefär två kilo mer än din syster och drar en större storlek. Ni har också olika ögonfärg och olika hållningar. Du sträcker på dig som en ballerina Greta medan du gärna säckar ihop, precis som din mor, Olof. Era energier och sätt att ta sig an världen är också helt olika.
Men sen är ni också lika. Ni skrattar lika mycket fast på olika sätt. Ni älskar att kramas och gosa. Ni tycker om samma slags mat (helst mormors hemmalagade) och sätter båda två i halsen när ni dricker vatten. Varje gång. Alltid. Ni älskar att bada och plaska och att bli jagade och leka titt-ut. Då tjuter ni av skratt.
Den här månaden har ni börjat leka mer med varandra. Ni leker titt-ut själva med filtar och överhuvudtaget interagerar ni mer med alla ni har omkring er. Ni kan klappa, vinka och blinka med händerna. Ni pekar på saker och gör frågande ljud. Nu vet ni båda två var lampan är och vad fåglar är för något. Och när jag tog på dig pyjamasen ikväll Greta sträckte du fram din lilla hand mot mig så att jag skulle kunna pussa den. Det brukar jag nämligen alltid göra som en del i "leken" att ta på er kläder men ikväll glömde jag bort det. Då tittade du på mig med en uppfordrande blick med handen utsträckt. Ni kan pussas och gör det med öppna munnar och mycket drägel. Ni pussar inte bara mig och pappan när vi ber om det utan ni pussar allt som ni tycker mycket om. Som figurerna i Lilla Pussboken, fotot på mig när jag är bebis och era gosedjur.
Du Olof älskar när vi tar olika saker och presenterar dem för dig: till exempel om jag tar en liten nallebjörn och säger "hej Olof det är jag som är Kokos och jag älskar dig" så blir du så himla glad. Då kommer du krypande i ilfart och pussar på nallen. Du Greta älskar att gosa med hår, både ditt eget som du drar försiktigt i när du börjar bli trött, men du älskar även andras hår. Mitt, mormors och din mosters hår vill du ta och känna på. När du träffar nya människor tar du in dom med dina händer Greta. Försiktigt känner du på deras hakor och kinder. Allvarligt tittar du dem i ögonen innan du liksom ger ditt godkännande och börjar le. Och när du gör det får det en att känna sig så utvald Greta. Du är mycket mer direkt Olof. När du träffar nya människor glittrar det i dina ögon och du ler så att dina smilgropar syns. Och om vi frågar om du kan flirta så blinkar du med ögonen och då är det ju så att man nästan svimmar av din charm.
Ni är ännu mer mobila nu än för en månad sedan. Ni kryper i en rasande fart och ställer er upp mot saker. Ni är mer stabila nu så det har inte blivit så många olyckor tack och lov. Greta du går stadigt och fort med gåvagnen (eller med hjälp av möbler osv) medan du mest går på knä och styr den framför dig Olof. Det går snabbast så för dig. Greta, du kan också stå längre stunder utan att hålla i något så vi är många nu som tror att du kommer att gå snart. Er nya mobilitet och stora förkärlek att stoppa prick allt i munnen gör att det är svårt att hålla ordning på er om jag är själv. Tacksamheten jag känner för att ni är i den här fasen under min och pappans gemensamma semester vet inga gränser.
Som allra bäst har vi det när vi är hemma. Där är allt säkrat ur ert perspektiv. Den enda, stora, nackdelen med att vara i lägenheten är att ni blir uttråkade. Därför har vi planerat in en del resor under semestern för ni älskar att besöka nya platser, träffa nya människor och upptäcka världen.
Både jag och pappan är så oerhört tacksamma över att vi får vara med på eran färd. Ni är förtjusande, underbara och kärleksfulla små barn som vi älskar mer än något annat här på jorden. Nu har vi levt tillsammans så länge att jag på riktigt kan säga att jag inte kan tänka mig hur livet skulle ha sett ut utan er. Ni har blivit en sån självklar del av vårt liv. Tillsammans har vi hittat till den punkt där vi lever så som vi vill leva. Det har inte varit enkelt alla gånger för ni bjuder på stora utmaningar med era temperament och att ni liksom alltid är där. Överallt. Hela tiden. Och det är väl precis just det jag älskar. Att ni är hos oss. Alltid. För evigt. Och jag älskar att vi, jag och Ulf, får ha det så. Med er.
Hurra för ettan och tvåan som blev elva månader idag!