Dessutom:
"Dirty dancing" var en av de första filmerna som helt utgick från en ung kvinnas perspektiv. Det är jag och Baby som äger blicken från början till slut: Baby utforskar relationen till sina föräldrar, relationen mellan arbetare och gäster på hotellet, relationen till Johnny och inte minst till hans kropp och till sin egen. Det är få filmer förunnat att skildra en kvinnlig huvudkaraktär som Frances Baby Houseman. Hon är modig, rädd, stark, svag, klumpig, snygg, ful, tråkig, spännande, mogen, barnslig, tafatt och sexig på samma gång.Och, skriver Sofie:
Solidariteten kvinnor emellan är det som bär hela manuset. Baby lär sig dansa för att Penny ska kunna genomföra en abort (en abort som gjorde att filmens sponsor Clearasil drog sig ur). Pennys historia bestämmer handlingens riktning och Babys handlande driver den framåt. Det är ovant och stärkande att se en film, eller en musikal för den delen, som tillåter att kvinnor relaterar till varandra, avundas men samtidigt beundrar varandra, helt utan tävlingsinslag eller svartsjuka. Som låter dem prata om någonting annat än män.
Lika mycket som jag älskar Dirty Dancing och dess starka (men inte skriven-på-näsan-) feministiska tema blir jag ilsken över att det finns så få efterföljande exempel.
Hela texten finns att läsa här.