Det var på onsdagen som vi packade ihop våra saker och åkte upp till toppen av ett berg, till medeltidsbyn Haut-de-Cagnes, och tog oss en vätskepaus bland annat. Men det återkommer jag till för det här är att gå händelserna allt för mycket i förväg.
Onsdagsmorgonen, som för övrigt även var min sista som 30-something, började med den här strålande utsikten från vårt hotellrumsfönster. Den här fontänparken var faktiskt något alldeles extra. Olof och Greta som är ganska fixerade vid livet i vatten kallade fontänerna för valar, eftersom det såg ut som valar som sprutade vatten ur sitt hål på ryggen. Varje morgon sa de godmorgon till valarna och varje kväll godnatt. Hemskt, hemskt, hemskt gulligt.
Okej. Hotellet som vi bodde på var fint och vi var mycket nöjda med läget. Jag och Ulf uppgraderade vårt rum när vi kom fram för att få utsikt och det var det ju värt.
Medan Ulf och min pappa åkte iväg till huset som vi hyrt för att lämna bagage och få nycklar så passade jag och mamma på att ta barnen till den jättefina lekplats som fanns i parken utanför hotellet.
Ni ser ju.
Ungefär vid lunchtid var vi redo att ta oss an dagen tillsammans. Vi åkte till
Musée Marc Chagall som var ännu en pärla på vår resa. Där började vi med att äta lunch i skuggan under olivträd och palmer och åååh vad jag önskar att jag hade mer sånt i mitt liv.
Maten var enkel men god och atmosfären helt oemotståndlig.
Sen gick vi in till själva museet.
Det var inte så stort men också otroligt fint. Just den här mosaiken fastnade jag lite extra för. Den gjorde Chagall till just det här museet men han var så gammal vid tillfället (80 år tror jag) att en annan konstnär fick vara den som klättrade på stegar och satte mosaiken på plats. Allt under sträng övervakning av Marky Marc, som han säkert inte kallades.
På eftermiddagen åkte vi så upp till Haut-de-Cagnes. Och medan Ulf, pappa och min syster åkte och handlade utforskade jag, Oggi och mamma byn.
Överallt var där så himla fint.
Vi gick upp till byns torg där det fanns en lekplats med denna sensationella utsikt.
Ja, sedan var det dags för den där vätskepausen.
Att bo så här, i vindlande gränder i en medeltidsby byggd på ett berg var inte det minsta praktiskt med två små barn. Men det var
så värt det i alla fall. Allt var så fint att jag svimmade åt vilket håll jag än tittade och barnen trivdes. Som dom trivdes.
Nå. Det blev afton och vi lagade middag hemma i huset.
Vi satte oss till bords och åt middag. Min sista som 39-åring.
