Det blåser så att rosorna piskar rutorna på huset idag och ute till havs ser jag hur det går gäss på vågorna. Barnen sover och jag ligger i en soffa och ser skuggor leka på mattorna på golvet.
Igår var vi till Folhammars raukområde och smakade på stenar (Greta) och badade tills läpparna blev blå (Olof). Vi var där med darling Katarina och hennes kille och barn och precis när jag och hon skulle ta ett dopp ute på det djupa kom en kille ut till oss. Han varnade för starka underströmmar och berättade att man lätt kan sugas ner, bort, ut där. Man kan säga så här: Jag badade inte. Inte där i alla fall men lite längre in. I tryggheten. Och jag älskade honom för att han gjorde sig mödan att varna oss. Jag tänker att det är så lätt att låta bli, att tänka att jaja det går nog bra, att man inte ska störa och lägga sig i. Han brukade fiska havsöring där berättade han, längs med kusten, och hade känt de starka strömmarna med sitt spö. Usch. Att drunkna är en av mina vanligaste mardrömmar och har alltid varit även om jag nu för tiden överlistat drömmen genom att kunna andas under vatten. Jag silar vattnet genom mina tänder och kan på så vis utvinna syre? Smart i drömmen. Inte riktigt lika användbart i verkliga livet så jag höll mig, och kommer att hålla mig, till lugna vatten. Men doppet var skönt när jag väl tog det. Svalkande och i kristallklart vatten.
Middagen intog Olof och Greta i skuggan av en husbil i Katthammarsvik. Där skulle vi ha köpt rökta räkor men kön var för lång. I restaurangen serverade de rökt, lokalt fångad fisk som de tillrätt enligt traditionell metod i tre generationer nu samt - och detta är ett ständigt frågetecken för mig - thai. Detta cross ovrande måste få ett slut känner jag. Eller så är det kanske bara jag? Som är gastronomiskt lättstött. Men traditionell rökt fisk och thaimat går inte ihop till ett äktenskap inte ens i min djärvaste matfantasi.
Okej. Vi lämnar gårdagen så och tar oss snart an denna blåsiga men soliga nya dag.