Att höra om andras drömmar kan vara trist och tråkigt och ... alldeles, alldeles underbart.

Bland det tråkigaste som, amen typ, mänskligheten vet är att lyssna på när andra berättar om sina drömmar. Alltså drömmar som drömts på natten. Och helt ärligt, jag håller med mänskligheten på den här punkten. Det är oerhört sällan som jag går igång på vad någon drömt om. Men när ens son för första gången kliver upp på morgonen och kommer på sina stappliga morgonben ut i köket och ba: "det var bara en dröm!"– då ändras plötsligt spelplanen. Jag visste typ inte att han drömmer, eller det har jag nog förstått, men vad det är för typ av drömmar som man har när man är två på väg mot tre år har jag inte haft en susning om? Och kanske handlar detta om gener, eller nej, helt säkert handlar detta om gener. Så för alla som inte delar dna med mig och Olof är detta förmodligen helt och totalt ointressant. Men för mig som ÄR Olofs gener var denna konversation som jag hade med honom i mitt knä vid frukostbordet bland det gulligaste någonsin:

- Vad säger du Olof, var det bara en dröm?
- Ja.
- Vad drömde du då?
- Om en krabba.
- Om en krabba?
- Ja en krabba *fniss*.
- Vad gjorde krabban då?
- Um, den springde omkring.
- Jaha, och vad gjorde du då?
- Springde efter.
- Vad hände då?
- ...
- Nöp krabban dig i tårna?
- Nej jag fångade den!
- Åhå, vad gjorde du med den?
- Jag åt upp den!
- Va, åt du upp den?
- Jaa!
- Hur smakade den då?
- Smaskigt!

Alltså! Att han även drömmer om krabbor på natten är nästan för gulligt för mig att hantera. Och att han sedan fångade den och åt upp den! Herregud! Denna matälskande moder höll på att sprängas av kärlek (för i min fortsatta fantasi var den naturligtvis tillagad på sånt där magiskt drömvis). Och när vi satt där vid frukostbordet och han lät mig förstå att han drömmer saker på nätterna som han sedan bär med sig in i dagen så kände jag mig så välsignad. Jag är så välsignad över att jag får uppleva det här.