He rre GUD vad jag är trött. Det är vad "helg" gör med en nu för tiden. Att vara ledig i några dagar tillsammans med två stojiga småbarn gör mos av livet. Nu gillar jag ju mos men fy vad svårt det är att få ihop ekvationen planer (av typen som kommer att beskrivas nedan) med duon Greta och Olof. Så här är det: om jag avsätter tid att vara bara med dom och vara närvarande är allt helt ljuvligt. Dom är så ROLIGA att vara med nu. Gulliga, fulla av idéer, upptåg och fantasier. Olof frågade mig här om dagen: "mamma, kan du komma och leka med mig?" och jag svär jag dog av hur jädra fint det var att han frågade. Så det är klart att jag lekte med honom. Men jag kan ju inte leka jämt och så här ser den nya fasen ut: att om jag eller Ulf inte leker med barnen så tjatar dom hål i huvudet på mig.
Och nu håller vi på med följande stora: vi fixar i ordning vår lägenhet för att den ska fotograferas om drygt en vecka av en mäklare. (!) (Nej inte det är inte en pussy som jag precis lärt mig att man också kan tolka utropstecken i en parentes som (!) och älskar det lite men nej, som sagt, nej här är det ett sånt där kvävt utropstecken som man utbrister när man liksom inte riktigt vet känsloläget runt en sak). Vi ska göra vår lägenhet redo för försäljning om det skulle vara så att vi hittar ett hus som vi älskar och vill flytta till. För så är det. Vi vill flytta. Till hus. Tror vi? Jo, det tror vi nog men än har vi bara börjat titta så smått. Jag skulle tro att vi inte kommer att flytta förrän till hösten som tidigast och allra mest troligt blir det aktuellt först om ett år. Men den här gången vill vi göra allt i ett mer rimligt tempo. Inte hitta hus, hetsa lånelöfte, skriva på papper, hetsa styling och fotografering av lägenhet osv på cirka en vecka. Den här gången tar vi det lugnt. Vi har redan haft möte med banken. Vi kommer att göra lägenheten säljklar hos en mäklare. Sånt.
Men även om vi tar det i en rimligare takt den här gången så har vi alltså duon Oggnog med oss som gör att vi förlorar förståndet lite. Idag hade vi en fixardag då vi åkte till Slottsträdgården Ulriksdal, IKEA och Plantagen. Fokus var alltså inte barnen och det hade sina logiska följder. Barnen var på ett strålande stojigt humör och gud vad de trissar varandra. Men vi fick med oss saker hem. Hälften var bra och resten måste Ulf åka och lämna tillbaka i morgon. Konklusion: Man fattar inte några vettiga beslut i sällskap med två två-och-ett-halvt-åringar. Efter våra butiksbesök idag hade både jag och Ulf behövt åka i akuttransport till spa för att återhämta oss. Men så utvecklades inte dagen. Istället åkte vi hem och åt take-out och tittade på ett sammandrag från Monacos F1 och tänkte tillbaka på min födelsedag som vi firade med att bland annat köra just den banan. Sedan badade barnen och efter det målade jag Gretas tånaglar lila och rosa enligt önskemål. Naturligtvis krönte jag dagen med att somna vid nattningen.
Men nu, så här strax innan halv elva på söndagskvällen så ser jag att saker och ting ändå har klarnat. Vi har en allt tjusigare balkong till exempel. Och jag vet att jag hemskt gärna vill bo i ett hus med äppelträd på tomten för den insikten kom till mig igår när vi hälsade på i min fasters kolonilott. Det känns fint.
Vet ni, allt känns fint. För det bästa med dom där två stökiga som vi bor med är att allt som är jobbigt med dom bara är jobbigt i själva stunden. Det är inte något som hänger sig kvar. Vi hade det fint efter att vi kom hem (vi hade fina stunder under dagen med) och nu vill jag nästan gå in och väcka dom bara för att få vara lite mer och lite längre med dom. Men det kommer jag inte göra så klart. Istället ska jag och krama min man. Vi har tagit oss igenom en fixarhelg tillsammans med barnen och känsla just nu är: Nu vet jag att vi klarar allt. ALLT tamejtusan.
Och nu håller vi på med följande stora: vi fixar i ordning vår lägenhet för att den ska fotograferas om drygt en vecka av en mäklare. (!) (Nej inte det är inte en pussy som jag precis lärt mig att man också kan tolka utropstecken i en parentes som (!) och älskar det lite men nej, som sagt, nej här är det ett sånt där kvävt utropstecken som man utbrister när man liksom inte riktigt vet känsloläget runt en sak). Vi ska göra vår lägenhet redo för försäljning om det skulle vara så att vi hittar ett hus som vi älskar och vill flytta till. För så är det. Vi vill flytta. Till hus. Tror vi? Jo, det tror vi nog men än har vi bara börjat titta så smått. Jag skulle tro att vi inte kommer att flytta förrän till hösten som tidigast och allra mest troligt blir det aktuellt först om ett år. Men den här gången vill vi göra allt i ett mer rimligt tempo. Inte hitta hus, hetsa lånelöfte, skriva på papper, hetsa styling och fotografering av lägenhet osv på cirka en vecka. Den här gången tar vi det lugnt. Vi har redan haft möte med banken. Vi kommer att göra lägenheten säljklar hos en mäklare. Sånt.
Men även om vi tar det i en rimligare takt den här gången så har vi alltså duon Oggnog med oss som gör att vi förlorar förståndet lite. Idag hade vi en fixardag då vi åkte till Slottsträdgården Ulriksdal, IKEA och Plantagen. Fokus var alltså inte barnen och det hade sina logiska följder. Barnen var på ett strålande stojigt humör och gud vad de trissar varandra. Men vi fick med oss saker hem. Hälften var bra och resten måste Ulf åka och lämna tillbaka i morgon. Konklusion: Man fattar inte några vettiga beslut i sällskap med två två-och-ett-halvt-åringar. Efter våra butiksbesök idag hade både jag och Ulf behövt åka i akuttransport till spa för att återhämta oss. Men så utvecklades inte dagen. Istället åkte vi hem och åt take-out och tittade på ett sammandrag från Monacos F1 och tänkte tillbaka på min födelsedag som vi firade med att bland annat köra just den banan. Sedan badade barnen och efter det målade jag Gretas tånaglar lila och rosa enligt önskemål. Naturligtvis krönte jag dagen med att somna vid nattningen.
Men nu, så här strax innan halv elva på söndagskvällen så ser jag att saker och ting ändå har klarnat. Vi har en allt tjusigare balkong till exempel. Och jag vet att jag hemskt gärna vill bo i ett hus med äppelträd på tomten för den insikten kom till mig igår när vi hälsade på i min fasters kolonilott. Det känns fint.
Vet ni, allt känns fint. För det bästa med dom där två stökiga som vi bor med är att allt som är jobbigt med dom bara är jobbigt i själva stunden. Det är inte något som hänger sig kvar. Vi hade det fint efter att vi kom hem (vi hade fina stunder under dagen med) och nu vill jag nästan gå in och väcka dom bara för att få vara lite mer och lite längre med dom. Men det kommer jag inte göra så klart. Istället ska jag och krama min man. Vi har tagit oss igenom en fixarhelg tillsammans med barnen och känsla just nu är: Nu vet jag att vi klarar allt. ALLT tamejtusan.